emmastman

"I used to laugh it of
I used to look the other way
I used to save them troubles for another day
I kept my fingers crossed
I used to never take the blame
I'll pull a sunshine story in a pouring rain
The more I have to change I just stay the same

You don't know what you got till you're missing it a lot
I had to go throw it away
I was wrong from the start from the bottom of my heart, I apologize
What I did to you was hurtful
What I'm going through is hurtful"


Ibland får man klaga. Ibland får man må dåligt.
Jag har alldeles för mycket tankar. Det vet jag och många med mig.

Jag har så mycket på mitt hjärta nu. Ena sekunden är allting som en dans på röda rosor. Andra sekunden förvändlas allt det vackra till en stepdans på taggtråd. En snara runt min anklar som träder längre in. Det gnager mot mitt ben. En vildforss av eld genom mina ådrors kretslopp. Det bränner en kall känsla inom mig. Jag går ständigt på högvarv i mina tankar. Kallas det noja eller? Vad är jag egentligen orolig över? - Jo jag vet. Att bli sårad.
Om jag dansar på taggtråd när inget är fel, vad händer då när saker verkligen går snett? Vad dansar jag då på?
Då faller inte tårar längre. Inte heller rinner dem. De stannar i kanalen. Något de aldrig gjort förr. Antingen har jag förbukat mina tårar i tidigare dar eller så har jag lärt mig att inte gå för djupt i det osäkra.
Jag är ute på djupt vatten med mina egna känslor. Jag har absolut ingen kontoll längre. Jag står mellan två val. Cut it and leave it. Stay and maybe never get it right. Man vet aldrig vad som kan ske.  Om bara de tvåsidiga budskapen kunde sluta existera. Om de bara kunde sluta..

Nu ska jag skriva dagbok.
Min alldeles egna känslobok.

Varför ger denna låt mig såna jävla flashbacks? Jag sitter här med tårar i ögonen. Kanske har jag kvarstående sår som jag trodde läkt? Kanske behöver man återgå till ett blickfång av bra minnen för att känna sorgen? Jag har ett sånt moment nu. Gamla minnen som nya.
Jag har dagar då pappret och pennan kommer fram och jag skriver ned alla känslor jag då känner. Ni kan inte gissa hur många "händelser" som hänt i mitt liv som jag skrivit ned och gjort till en novell. Dikter även.

Jag är en väldigt känslomässig människa. Vilket jag sagt hundra miljoner gånger men!

Hur som helst, denna låt gör mig fan arg. Antingen är det videon, musiken eller bara själva texten. Den når mig långt in iallafall. Den kväver mig smått...

Men fruktansvärt vad bra den är! Gudselov.

No hurry in love.
Cuz' we have a lifetime to share.

Jag har förälskat mig i denna låt. www.myspace.com/johangustafsononline - Crowd of a million.
Av många olika anledningar.

"Ser smärtans illvilja i vitögat,

och känner dess förakt

Kramar om och krossar

oss tillsammans i en

stepdans på taggtråd i

blödande långsam takt."

Detta är så långt jag kommit på min dikt. 
Det går som ni ser inte bra. Det känns inte som att den
har någonting med romantiken att göra. Jag förstår inte hur jag ska skriva.
Kan inte ni från Mp2 som kommit någon vart hjälpa? 
Fy.
 

JAJA, jag ska sluta skriva för ikväll. Strax.

Först ville jag säga att jag saknar alldeles för mycket just nu. Som en berg & dalbana är mitt tillstånd. Dels för att oturen skär i mig som en krossad spegel av hopp och dels för att jag känner mig fruktansvärt långt ifrån mig älskade vän. Jag känner en sorts sorg varje dag att jag inte tog tag i detta tidigare. Att jag inte fixade ett jobb. Så att pengarna började rulla in. Började ta tag i mitt liv lite tidigare. Då kunde jag suttit med min älskling på sjukhuset nu medan hon mådde dåligt. Sen åkte med henne hela vägen till tomelilla och sedan varit där, alltid varit där. Tänk om jag tänkt längre fram när möjligheten faktiskt fanns.
Men som det ser ut nu hoppas jag på sommarjobb och sedan ett fast jobb utifall de vill fortsätta ha mig som jobbande där. Jag hoppas innerligt. För enligt mina drömmande planer bor jag i Göteborg om några år. Då med ett jobb och en planerad framtid. Hoppas kan man. Bara att ta tummen ur och få det gjort!

Fan i veckan ska jag gå och söka jobb. PÅMINN MIG.

Godnatt.

Är det realistiskt att tänka på framtiden när man fortfarande är ung? Kanske inte ungdom, men ung.
Måste man planera allting på så sätt att tankarna sabbar allting? Ett hus, en bil, en hund och ett barn.
Är det pressen från omgivningen som får människor att tänka på framtiden, tänka på barn, när man fortfarande är ett barn? Man har hela livet framför sig. Kärleken kan inte heller väljas pågrund av ålder och framtiden. Det är människor som idag är fyrtion år och inte hittat the one. Folk skiljer sig stup i kvarten. Kan man då, realistiskt sätt, försöka finna den rätte? Den rätte kommer och ibland upptäcker man den inte. Men då frågar jag mig själv: Måste den alltid finnas?
Kan inte den som nu är menad, få komma av slumpen? Knackknack på dörren och där står din kärlek?
Varför göra det så komplicerat med tankar om framtiden eller tankar om "Hur länge kan detta hålla?" "Är han den rätta för mig?" "Kan jag se honom som far till mina barn?". Är det inte lättare att istället njuta av tiden med den som för stunden värmer ens hjärta? Den som för stunden får blodet i ådrorna rinna lite fortare. Som får fjärrillarna i magen att vakna till liv. Som får hjärtat att banka lite hårdare. Är inte den stundens njutbarelse större och mer värdefull än framtidens tankar?
Man förändras var dag. Tänk då vad ett år gör till vardera av världens personer. Idag är vi en, imorgon en annan. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Jag förstår då inte varför framtiden ska spela någonroll överhuvudtaget. Det är en sak som var människa måste ta itu med och komma underfund med.

Det som satt igång min hjärna var gamla snurrande tankar och dessutom avsnittet ur Tyra Bank's Show. Där ja, barn. Ungdomar vid tolv och upptåt, till en ålder av sjutton, planerade deras framtid. Inte karla mässigt. Utan familjemässigt. De ville ha barn, när de själva är barn. När man som sjutton åring fött två barn, gjort en abort och dessutom adopterade bort det andra barnet, borde man inte tänka efter då? Visst kan barn vara lockande. Som en tjej: Jag vill ha ett dopkalas.
Men jag frågar mig själv: Vad är ett dopkalas när du som sextonårig student utan utbildning står med en ett år gammal bebis i famnen? Vad snurrar i ens huvud då? "Jag kanske borde väntat. Ett dopkalas varar en dag, min dotter finns föralltid". Kanske?

Världen är full av möjligheter och jag tycker personligen inte att någon ska tvinga sig att se framtiden men inte heller sudda ut framtiden från världskartan och bara se till nuet. Två olika funderingar och två helt olika "lösningar".
Ibland är världen rätt snurrig, inte sant?

Eller är det bara jag som är snurrig som orkar fundera såhär starkt på sånahär saker? Hm

Att min besatthet inte kan avta?
Micks funderade över hur mycket tårvätska man egentligen har?
Jag tänker: Hur mycket får en människa egentligen tänka innan huvudet sprängs?

Är det tillåtet att tänka så mycket som jag gör? Både realistiskt och orealistiskt. Saker som sannerligen inte är realistiska i detta nu. Inte för min del iallafall. Jag har otur. Det sa även min mor. Då frågar jag mig själv: Har jag använt upp min tur redan?
Är oturen en vändpunkt i mitt som vill säga mig något? Kanske borde jag tänka efter mer? Kanske borde jag se framtiden i min kärestas ögon, trots mina ynka sjutton år. Vad vet jag. Jag är bara sjutton år.. Står min framtid redan och knackar på dörren?

Det sägs vara bra att hålla huvudet högt, men på vilket sätt och till vilket pris? Ska man vara hoppfull i saker som man innerst inne vet inte kommer hända? Saker som inte kommer ske? Är saken den att man inte vill inse verkligheten förrän den spelas upp framför en? Jag är sån. Jag suddar hellre ut verkligheten när den svider som mest, men till vilket pris?
Någon med svar, vänligen berätta.

Jag säger då det: Jag tänker för mycket.

Jag ska på bio med farmor och farfar nu. Vi ska se "Män som hatar kvinnor". Den sägs ska vara bra.


Idag har jag förövigt varit orolig, stressad, bekymrad och smått ledsen.
Allting bara snurrar inom mig nu för tiden. Det finns inget stopp för tankarna.
Jag vill men tror inte att jag kan. Jag har fortfarande inte släppt det, dem. Orden.
Meningarna spelas på repeat i mitt huvud. För att göra mig förbannad eller för att känna hopp? Jag vet inte.
Jag är sånhär människa som fortsätter tänka "Jo, men det löser sig" "Det kommer fixa sig tillslut".
Men gör det verkligen det?
Förra gången gjorde det inte det, så varför skulle det nu?
Även om det inte syns utanpå så känns det inuti. Jag saknar allting.
Umgänget, tiden, sällskapet. Det som medkom med det bästa.

Men ibland blir saker inte som man tänkt sig. Och ibland suger det oerhört.

Nog om tankarna i virrvarr.
Idag är jag naturligt fin (?)







.. naturlig ialalfall.

Nu blir det bio sen långpromenad i solskenet. Sen PLUGG.

Igår behövde jag en axel att luta mig emot.
Och du fanns där.
Som alltid.

Jag älskar dig Mikaela.

Jag är en pussy. Jag är  ett stort vandrande nervvrak.

Speciellt när det kommer till sprutor. Jag kunde inte ta min idag, eftersom de endast fanns en att hämta ut på apoteket. Men jag satt ändå inne och kollade när min syster gjorde det. Jag grät. Tårarna bara rann och mitt hjärta slog 190! - NÄR MIN SYSTER GJORDE DET.
Det var inte ens jag som fick sticket men ändå sitter jag och lipar som en bebis.. Fyfan vad jag skämdes.
Men sen efter att vi varit på vårdcentralen så begav vi oss till stan för att lämna igen kameran och dyligt. Men eftersom jag inte visste att Micke hade lunch mellan 11 och 12 så var han ju såklart inte där (Var på skolan halv 12).
Så vi begav oss ned till stan igen. Gick och köpte massa små saker och band och gjorde mig 3 armband. Ska köpa fler saker sen. Blev helt förälskad i butiken. Köpte saker denna gång för ungefär 68 kr. Så sjukt bra grej om man ska ge bort saker till någon som fyller år eller liknande.

Ikväll ska jag till baby. Men måste hem imorgon med 5 i 9 bussen. Känns lite jobbigt. Men ska ha mysigt med familjen på vår familjefrukost eftersom syster fyller 15! Stort grattis på henne.
Nu ska jag hoppa in i duschen, käka lite, läsa lite, osv.

Hörs.

Jag sitter och kollar på MTV "Älskar, älska inte"-grejor. Ni fattar vad jag menar? Där man kan skicka in två namn och få reda på "kärleken" mellan dem?
Jag fick en lyckoträff. Precis så jag ville att det skulle stå! EXAKT.
Kan inte detta vara sant? Kan inte de orden som kom upp på tvn utspelas sig i verkligheten också? Mahmah jag ber.

Jag vill vara tillfredställd till 100%, av ren lycka. Ge mig det.

Edward är min blivande man. Om han ska så skära sönder mig och jag dö efter en kram, så visst.
Vem kan motstå han? Han måste vara världens sötaste filmkaraktär genom tiderna. Jag är förälskad.

Nu ska jag, babys as mysiga tröja och min underbara bok hoppa till kojs.
Jag ska förövrigt börja handla killkläder. Så mycket skönare. Let's be hiphop! JAO



+ the book.

Jag sitter här och lyssnar på olika soundtracks från dreamgirls. Jag och Johan såg den igår. Jag blev smått förälskad i den. Helmysig film ju! Låtarna är ju störtsköna. Jennifer Hudson har en hejdundrans röst! GUD. Man blir ju bannemig förälskad i kvinnan.