"Evigt mörker, du främling
överger månens fjärran strålar
Lemlästrar natten på ljus, och
lämnar smärtan bakom
En tango på taggtråd
i mörker sätter smärtan rot
Lämnar avtryck i hjärtat,
kolande svart med skiftning av vitt

Klara morgonkvist när ljuset
från det undre stiger
Då mörkret falnar, och
stjärnorna tappar dess lyster
Du främling,
tappat mystiken då strålar
tränger genom kropp och själ
Mörkret skrämde mig
men ej denna stund

Skrämmer bort de onda riddare
som tvingat mig inför månens sken
Räddad ur det fruktade mörkret
som skymde hoppets lyster
Passionen når det inre
när himlens mörker skingrat sig
Skiljer allt från svart till vitt
på tankar och minnen
På ditt och mitt"

Här är mitt reslutat av den såkallade dikt vi skulle skriva.
Jag brukar ha skit bra fantasi men denna gång blev allt dit tvingat.
Mina sorgsna känslor kommer inte fram när de väl ska.
HALLÅ?