emmastman

Idag har varit en rätt jobbig dag med mycket känslor. Så jag och Pontus bestämde oss för att åka ut och äta gott ikväll för att slappna av lite.
Sedan imorgon ska vi dricka vin (jag är under upplärning) och äta ost och kex, sedan ut på stadens gator.
Kommer bli en skön omställning såhär efter veckans jobb och stress.

Ni kanske inte ser det jag ser, men kärleken finns. Hemma på Svedjeholmsvägen 21A finns kärleken. Kärleken som jag som gör mig hel.

Jag känner mig själv för väl. Det kommer bli ett helvete.

Får man inte visa sina egen lycka i andras o-lycka?

När närstående människor till mig genomgår en jobbig tid med flickvänner eller pojkvänner bryr jag mig bara om dem. Deras välmående, deras lycka, deras liv. Frågar dem mig: Hur är det mellan dig och killen då?
Svarar jag kortfattat att det är bra. När jag hade kunnat rabbla upp miljoner gånger hur underbar han är och allt fint han gör för mig. Men det gör jag inte, för jag kan inte visa min lycka när jag vet att dem omkring mig är olyckliga from time to time.

När vill inte överglänsa någon, vill inte skryta och inte heller visa upp. Men det hade varit trevligt att någongång känna att man kunnat dela med sig av sin lycka, utan att få dåligt samvete över det.
Varför blir våra liv så mycket mer intressanta och värda att lyssna på om det handlar om hur dåligt vi mår eller hur sårade vi blivit?
Är lyckan inte lika intressant?

Puss

Har ni tänkt på hur otroligt dumma vi kan vara ibland?

När vi bråkar med vår kille/tjej går vi ofta till våra kompisar och säger vilken idiot han/hon är eller hur jävla mycket han/hon sårar oss. Men SEN när allting är bra igen, då säger vi istället hur underbar hon/han är eller hur jävla lycklig man är med personen, bla bla.
Problemet är att man ger ju två sidor av personen, beroende på hur bra/dålig personen varit på sistonde. Och det ger ju kompisarna en bild av personen också.
Jag kan känna, att om någon av mina kompisar 70% säger hur dåligt han/hon mår pågrund av sin partner, hur illa jag tycker om deras partner då. För att jag bryr mig om min kompis och hur han/hon mår!

Problemet där blir ju att tex, jag, har mycket svårare att se det bra i min kompis partner efter att fått trösta min kompis x antal gånger pågrund av att hans/hennes partner sårat honom/henne tidigare.
Ju mer dumt vi säger om vår partner desto svårare blir det ju att ta tillbaka och få motsatsen (att hon/han är underbar) trovärdig.

Därför berättar jag aldrig när jag och Pontus bråkar. Dock händer det väldigt sällan.
För varför ska jag dela med mig till andra om vilken idiot han var för stunden, när han i överlag är en helt jävla fantastisk pojkvän?

Nu slår det mig.
Detta kan bli svårare än vi trott!

Godmorgon!
Igår blev det en härlig men ack så regning dag på stan för att hitta en lampa... vad kom jag hem med? Jo, en tröja, haha.

Jag har en bitsk känsla inom mig och för tillfället har jag bara lust att sopa till någon.
Så med det säger jag hejdå, innan jag blir för arg.

Ibland räcker det bara med ett sms och lite sanna ord för att allting ska perfekt, igen.

Det finaste är att älskas för den man är - eller trots den man är.
Är inte det sant så säg?