Hur kan det komma sig att jag nästan står stadigt och mår hyffsat medan andra har klumpar i magen?
Senaste tiden har jag varit den som fått ta smällen. Men ändå är det jag som sett tårarna falla och jag som fått samtal, sms och dyligt om hur dåligt den andre mår utav detta. - MEN JAG DÅ?
Ingen vill såra en människa. Ingen vill se en annan må dåligt. Inte jag. Inte du. Ingen.
Denna gång har varit så annorlunda. Som några avsnitt av sex and the city. Där jag själv är Carrie. Den för djupt tänkande individen som inte lyckas träffa den rätte. Och när hon väl känner att något underbart är påväg att ske - Då lämnas hon mitt i allt. Oväntat.

Sen är det vibbarna som säger: Han kanske ångrar sig.
Men denna gång ska jag inte tänka så. NU är det över, sen vad framtiden har att ge tar vi då.
Jag vill hålla mitt avstånd, strikt. Liksom inse verkligheten för en stund.
Sen kan man återgå till det som innan var. Då kan man fortsätta blicka framåt om så känns. Om man känner saknad. Om man känner hopp. Om man återigen vill försöka.
Men tills dess - Är jag död.

---

5 jobbiga veckor kvar.
Men sen står jag i min älsklings hemstad.
Gudskelov för dig.
Jag älskar dig Mmmmmikaela