Jag vet inte vad som hände. Men något ljuvligt måste jag medge att det var.
Jag kunde dock inte få fram några ord i respons. Kunde inte förmå min kropp att säga något som jag kanske senare skulle få ångra. Jag vågade inte uttrycka känslor. Jag vågar inte säga förmycket.
Istället njöt jag av stunden. Idag känns det dock lite konstigt måste jag medge. Oron skymtar framför mina ögon vid varje blinkning. Jag är fortfarande rädd att bli bortryckt från min glädjegrund som jag numera står på.


I miss you, you-o-o know I really do