Jag kan pierca mig men jag kan knappt ta en spruta. Jag kände hur hjärtat pumpade och hur jag inombords skakade. Jag andades knappt efter att hon kört in sprutan och sprutade in vaccinet. Hon fråga mig: Kommer du ihåg att andas?
Jag fick ligga ned. Låg kvar i ungefär 5 min efter att det var klart. Jag kände sådan yrsel efter att jag tillslut ställt mig upp.
Men denna gång grät jag dock inte, än fast det var nära.
Ja, jag säger då det: FYFAN för sprutor.
Och om 2 månader tar jag min nästa. Jag är redan rädd.
Tack syster för att du höll min hand och tack minsta syster för att du under hela dagen gått runt och sagt "Det kommer gå bra" "Du kanske får ett kylskåpsklistermärke som jag fick" "MAMMA, jag vill bara att min syster ska må bra". Hanna, du är ur gullig (Om du ändå kunde läsa det jag skrev)

Mina systrar är mina änglar.
Nu ska jag umgås med storingen av dem.

Hörs imorgon.