"I used to laugh it of
I used to look the other way
I used to save them troubles for another day
I kept my fingers crossed
I used to never take the blame
I'll pull a sunshine story in a pouring rain
The more I have to change I just stay the same

You don't know what you got till you're missing it a lot
I had to go throw it away
I was wrong from the start from the bottom of my heart, I apologize
What I did to you was hurtful
What I'm going through is hurtful"


Ibland får man klaga. Ibland får man må dåligt.
Jag har alldeles för mycket tankar. Det vet jag och många med mig.

Jag har så mycket på mitt hjärta nu. Ena sekunden är allting som en dans på röda rosor. Andra sekunden förvändlas allt det vackra till en stepdans på taggtråd. En snara runt min anklar som träder längre in. Det gnager mot mitt ben. En vildforss av eld genom mina ådrors kretslopp. Det bränner en kall känsla inom mig. Jag går ständigt på högvarv i mina tankar. Kallas det noja eller? Vad är jag egentligen orolig över? - Jo jag vet. Att bli sårad.
Om jag dansar på taggtråd när inget är fel, vad händer då när saker verkligen går snett? Vad dansar jag då på?
Då faller inte tårar längre. Inte heller rinner dem. De stannar i kanalen. Något de aldrig gjort förr. Antingen har jag förbukat mina tårar i tidigare dar eller så har jag lärt mig att inte gå för djupt i det osäkra.
Jag är ute på djupt vatten med mina egna känslor. Jag har absolut ingen kontoll längre. Jag står mellan två val. Cut it and leave it. Stay and maybe never get it right. Man vet aldrig vad som kan ske.  Om bara de tvåsidiga budskapen kunde sluta existera. Om de bara kunde sluta..

Nu ska jag skriva dagbok.
Min alldeles egna känslobok.