Är det realistiskt att tänka på framtiden när man fortfarande är ung? Kanske inte ungdom, men ung.
Måste man planera allting på så sätt att tankarna sabbar allting? Ett hus, en bil, en hund och ett barn.
Är det pressen från omgivningen som får människor att tänka på framtiden, tänka på barn, när man fortfarande är ett barn? Man har hela livet framför sig. Kärleken kan inte heller väljas pågrund av ålder och framtiden. Det är människor som idag är fyrtion år och inte hittat the one. Folk skiljer sig stup i kvarten. Kan man då, realistiskt sätt, försöka finna den rätte? Den rätte kommer och ibland upptäcker man den inte. Men då frågar jag mig själv: Måste den alltid finnas?
Kan inte den som nu är menad, få komma av slumpen? Knackknack på dörren och där står din kärlek?
Varför göra det så komplicerat med tankar om framtiden eller tankar om "Hur länge kan detta hålla?" "Är han den rätta för mig?" "Kan jag se honom som far till mina barn?". Är det inte lättare att istället njuta av tiden med den som för stunden värmer ens hjärta? Den som för stunden får blodet i ådrorna rinna lite fortare. Som får fjärrillarna i magen att vakna till liv. Som får hjärtat att banka lite hårdare. Är inte den stundens njutbarelse större och mer värdefull än framtidens tankar?
Man förändras var dag. Tänk då vad ett år gör till vardera av världens personer. Idag är vi en, imorgon en annan. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Jag förstår då inte varför framtiden ska spela någonroll överhuvudtaget. Det är en sak som var människa måste ta itu med och komma underfund med.

Det som satt igång min hjärna var gamla snurrande tankar och dessutom avsnittet ur Tyra Bank's Show. Där ja, barn. Ungdomar vid tolv och upptåt, till en ålder av sjutton, planerade deras framtid. Inte karla mässigt. Utan familjemässigt. De ville ha barn, när de själva är barn. När man som sjutton åring fött två barn, gjort en abort och dessutom adopterade bort det andra barnet, borde man inte tänka efter då? Visst kan barn vara lockande. Som en tjej: Jag vill ha ett dopkalas.
Men jag frågar mig själv: Vad är ett dopkalas när du som sextonårig student utan utbildning står med en ett år gammal bebis i famnen? Vad snurrar i ens huvud då? "Jag kanske borde väntat. Ett dopkalas varar en dag, min dotter finns föralltid". Kanske?

Världen är full av möjligheter och jag tycker personligen inte att någon ska tvinga sig att se framtiden men inte heller sudda ut framtiden från världskartan och bara se till nuet. Två olika funderingar och två helt olika "lösningar".
Ibland är världen rätt snurrig, inte sant?

Eller är det bara jag som är snurrig som orkar fundera såhär starkt på sånahär saker? Hm