Our relationship is killing me softly.

Jag kan inte förklara känslan jag känner. Det kväver mig inifrån samtidigt som den ger mig allt syre jag behöver för att klara detta. Alla ord som sagts och tagits tillbaka dagar efter. Jag ville gråta. Jag gråter. Jag ville skratta. Jag skrattar.
Jag är lyckligt lycklig med tårarna inom räckhåll.
Jag.
Klarar.
Detta.
Varje morgon uppvaknades. Vid samma tidpunkt. Med samma tankar. Samma sorg. Samma glädje.
Jag är ett nervvrak rakt igenom? Ett starkt nervvrak inväntandes på något underbart? I don't know.
Jag låter känslorna styra mig där jag är som tryggast. Där jag mår som bäst. Där jag är gladast. Där jag lever.
Blaha blahu. Orken finns. Känslorna finns. Hoppet finns. Han finns. Eller gör han?

Blahi blaha. 
Jag har haft en fantastisk helg med den jag mår som bäst med.


 
Please say yes, please.