Jag tänker börja skriva korrekt - Alkoholen och dess fasa
Jag gör detta för att jag vill ta min blogg på största allvar nu och därmed behövs en korrekt svenska. Iallafall stor bokstav i början efter punkt. Sen om jag fixar det ser vi eftersom, men jag ska försöka så gott jag kan. Mitt G i svenska lär visa sig tydligt här på bloggen om inte annat.
Detta skrevs igår kväll på ett A4:a handskrivet.
Nu har jag legat här i min säng och tänk; Är äldre alltid förståndigare?
Det finns saker som unga och vuxna har samma problem med och det är bland annat alkoholen.
Jag ska ta upp de problem som jag sett och upplevt att vissa vuxna haft i berusat tillstånd. Det jag menar är mestadels riktar till män, men även till kvinnor i vissa fall. Det är såhgär att ett fåtal vuxna har en tendens att dras till på tok för unga tjejer och killar i berusat tillstånd. Inget allvarligt som sexuella övergrepp eller liknande. Det jag syftar på är närgångnhet samt flörtande och små taffsande.
Det är rent ut sagt sjukt hur vuxna människor i mina föräldrars ålder inte tänker hur oansvarigt det är att göra något sådant. Alkoholen är ingen bortförklaring, för någonstans inne i hjärnroten ska man ändå ha lite sunt förnuft!
Sen hur en vuxen människa inte ser felet i att vara närgågna med unga flickor eller pojkar är enligt mig oroväckande.
För det visar verkligen hur alkoholen förvränger de annars förnuftiga tänkandet hos både vuxna människor samt oss ungdomar.
Många frågar sig säkert nu varför jag skriver om just detta. Och det ska jag säga er är därför att jag själv varit den utsatta i den här bilden.
Jag var fjorton år och var tillsammans med en nära vän samt min familj/släkt på en Ålandsbåt. En kväll gick jag och min vän upp till ett dansgolv där det spelades live-musik och ett stort och brett utbud av människor. Vi började dansa och jag lovar er, det tog inte 10 minuter heller innan jag hade en medelålders mans händer på mina höfter!
Panikslagen som jag blev greppade jag tag i min vän och vi begav oss en bit närmare scenen där bandet spelade. Väl uppe på vår plats (det var cirka fem trappsteg ned till resterande publik) tog det inte heller mer än 10 minuter, så togs min hand i ett stadigt grepp av ännu en man nedanför mig.
- Berusade män i ett alltför högt fest-mood resulterade i ytterst oansvarigt tänkande!
Läskigt och väldigt ofredande för oss som försökte ha roligt.
Nu tänker jag skriva en bit som kanske kan verka som stöddig och väldigt övermoget men det är inte så jag vill att ni ska ta det. Ta en funderare istället och försök se från min synvinkel (sen om ni i slutändan ändå inte håller med är eran åsikt)
Men ibland tycker jag att vi ungdomar får höra ordvalen: Ni har inte lärt er att kontrollera er gräns gällande den sprithalten ni klarar.
NI, LÄRT, KONTROLLERA, GRÄNS, KLARAR.
Detta är ord som de flesta vuxna använder när det gäller oss ungdomar och alkohol. Men jag vill bara få sagt att många vuxna nog har lika svårt att kontrollera sitt max intag av alkohol i många fall också. Alla har fått snefyllor ibland och det kan hända även den ansvarsfullaste ungdomen samt föräldern.
Min mamma sa idag: Ni ungdomar lär er ju nu. Ni exprimenterar och får bakslag men sen lär ni er vad ni tål och hur mycket. Då är det nästan värre om vuxna inte kan kontrollera sig, för man tycker ju att de ska ha lärt sig genom åren.
- Mamma sa inte detta bokstavligt såhär. Men på ett ungefär tror jag att jag fick fram hur hon menade, eller fattade jag fel mamma?
Vi är alla oansvariga ibland.
Även de äldre som vi ska lära av
Men föräldrar vill alltid vårt eget bästa men vi måste komma ihåg att de också är människor, de gör också sina fel.
Så som vi gör våra!
Aldrig ska vi gå skiljda vägar
Jag vet att ödet är menat för oss
Min käresta se på mig
Å-håll min hand i stormen ♥
åstakommit någonting alls?
hetskänslan av detta år. 2008 är snart slut och vad har jag åstakommit under detta år? två pojkvänner har gått som förlust, en bästis har flyttat, utlandsresa med familjen (vilket var en av de få bra saker detta år), inget uteliv och tjaffs med en underbar vän. så har mitt år sett ut i stortsätt. lyckat 2008? - nej.
jag känner en smärre ledsamhet när jag inser vad året gått åt till. tårar i miljoner har runnit längs min kind och hjärte-delar har lämnat mitt hjärta allteftersom. största delen tog min bästa vän mikaela med sig till lund och det är även henne mina tårar gått åt till för jämnan. aldrig har jag gråtit över en person så som jag gråtit över henne. det kallas kärlek.
men vad har mer hänt under året förutom tårar och ledsamhet? - inte mycket faktiskt.
klart jag var lycklig under de stunder jag tillexempel var med m. men hade jag idag fått valt hade jag inte varit med honom eftersom vi hade en sådan bra vänskap innan och vi kunde haft så kul tillsammans som vänner hela sommaren. men istället satt vi inne båda två och helt plötsligt hade hela sommaren gått. utan någonting speciellt minnesvärt att se tillbaka till.
tiden innan, tillsammans med e gick bara till spillo. varje sekund, varje minut och varje timme. vi hade försökt för många gånger och det gick helt enkelt inte. där gick fyra månader bort under året 2008 åt absolut ingenting.
utlandsresan var underbar men den kunde varit bättre. saknaden efter m gjorde min hemlängtan riktigt stark och det påverkade helt klart min resa. sen när man kommer hem och får ett sådant besked som jag fick.. inte alltför nice må jag säga men.
hur som helst. ett år går egentligen väldigt snabbt men är samtidigt väldigt långt. men vad hinner man åstakomma under ett år egentligen? jag har inte gjort något speciellt detta år som jag verkligen anser minnesvärt.
jag var dock inte heller på någon konsert eller resa utöver den med familjen, jo stockholm (och den var i och för sig väldigt mysig), men annars så var jag endast hemma i lilla örnsköldsvik hela 2008.
planerna att åka ned till lund blev inte av pågrund av ekonomin och planerna att åka till storsjö yran och gatu blev inte heller av. ingenting blev av och därmed förklarar jag mitt 2008 som en flopp.
hur har erat år sett ut?
som ni läst var mitt inte speciellt äventyrligt eller intressant.
2009 kommer iallafall börja bra, för natten 31 december mot 1 januari tillbringas med min bästa vän.
tack gode gud för det. jag saknar henne så.
mina ord blir dina tankar
jag önskar att de fanns en fjärrkontroll som fick tiden att stanna och sakta börja snurra baklänges. för jag vill känna helhet, igen.
jag avundas kärleken som på något skumt vis frodas överallt och omges runt alla, utom runt mig.
MEN jag har givit ett löfte inom mig själv om äkthet och väntan och det ska hållas vis.
jag är full av blomstrande kärlek som inom en snar framtid ska frodas och giva en speciell människa just det jag saknar i detta nu; äkthet, ärlighet och det som ska kallas kärlek.
Deprimerande inlägg men att vara ensam i en värld omkringad av kärlek lämnar sina spår i ens inre och saknaden träder fram.
jag är inte desperat och jag söker ingen sympati. jag är tonåring och har stunder som dessa.
stunder då man är liggandes i sängen en kväll och skriver ner känslor på ett A4:a bara för att. ett sätt att dämpa de konstiga känslorna just den stunden.
ingen kan ta mina känslosvall ifrån mig. jag är tonåring och istället för att hålla allting inom mig delar jag med mig av känslorna på ett poetiskt sätt som inte bokstavligt beskriver känslorna in i minst detalj men trots det, besriver en känsla. en känsla som jag för stunden känner.
it's just the way I am.
alla känner som jag gör just nu, ibland. jag vet att mina nyss skrivna ord beskriver minst en annan människas exakta känslor. ord kan beskriva inte bara ens egna känslor, utan även andras.
jag mister mitt yttre
men stärker mitt inre
smaken är som baken - aldrig likadan
som i tidigare bloggar har jag tagit upp den perfekta pojkvännen respektive flickvännen.
men i denna blogg ska jag ta upp den "perfekta" looken. eller finns det ens?
vi vill följa upp till ett perfekt ideal för de manliga ögat. men vi har alla olika åsiker på hur man ska se ut. jag föredrar ju hellre den naturliga looken än charlotte perellis melodifestival sminkning till vardags. men vissa människor håller inte med mig på den fronten.
vissa killar gillar de riktigt kvinnliga magasin idealet med mycket smink och sexiga kläder. det som säljer! medan vissa killar dras till den naturliga vardags tjejen med t-shirt och jeans och knappt något smink.
men hur ska vi tjejer då veta vad som är perfekt? finns det någon look som är perfekt? den där riktigt manstilldragande looken, hur ser den ut, egentligen?
jag tror faktiskt inte det finns någon speciell look som kan kallas perfekt. för alla gillar olika.
jag kan se ut som jessica alba och uber många tycker jag är dösnygg men det finns fortfarande killar som inte tycker det. jag kan vara tjock och naturlig och många skulle tycka det var groteskt men fortfarande skulle många tycker att jag var attraktiv.
det finns inget perfekt utseende. det finns finare och mindre fina.
men aldrig det perfekta.
men mina personliga åsikter lyder sådär:
min personliga åsikt är att när man till vardags klär sig över snyggt (snäppet till festklädd), höga klackar, mycket smink och tillfixat hår, blir det för mycket. det finns enligt mig en gräns.. för oftast gör sig människor mer tillfixad än de behöver. många är vackrare än de tror naturliga.
enligt mig är det bättre om man kan vara söt till vardags men sötare inför vissa tillställningar och fester. jag ser ju hellre att man blir söt- fin- snyggare på fester än att alltid vara snygg men aldrig bli mer än just, sådär snygg.
jag tror och i vissa fall vet att många killar föredrar naturligt framför onaturligt eller vad man ska säga. det är just det att jag tror, jag upprepar tror att killar vill kunna se en snygg person och sen se henne snyggare också. att alltid se likadan ut kan kanske bli enformigt och i sitt sätt tråkigt tillslut.
kanske blir det mindre attraktivt när ett ansikte inte blir mer speciellt eller mer upphetsande vilken tillställning det än kommer till?
någonstans tror jag att varje person vill kunna komma till spegeln och säga en kväll att: vad snygg jag är.
att känna sig snäppet snyggare, snäppet bättre och på den vägen snäppet till bättre självförtroende (de människor som har sämre självförtroende riktar jag mig till nu)
FAST de som är snygga och tillfixade dagligen trivs uppenbarligen så och det tycker jag är super! bara man trivs är man vacker.
det var bara min personliga åsikt som jag sa, där jag, jag upprepar jag, inte alla, tycker att naturligt är finare.
som jag sa, jag anser att det inte finns ett perfekt utseende. det finns inget ideal som är perfekt.
vi är olika till utseende såsom killar är olika i smak.
vissa gillar naturligt och vissa gillar vardagsminkning med en fest-touch.
PS: som en anonym skrivare skrev: det finns ju dom som klär sig snyggt till vardags och är satans snyggare på fest. tummen upp för dom.
ja, klart det finns. som jag sa, alla är olika. jag sa bara min personliga åsikt. jag tycker det är snyggare med mer naturlig stil. så jag säger, tummen upp för dem! människor som kör naturligt.
det är så det är, smaken är som baken
den är aldrig likadan
personligen föredrar jag att vara söt och bli sötare.
snevända och tvärsgående liv - älskade syster
vi är klar med vår fotostund. det var bland de roligaste jag gjort på länge.
jag älskar att det finna äkta människor omkring mig, om en av dem är du
älskade syster
världens vackraste och bästa lillasyster
jag älskar dig
är hon inte vacker så säg
godmorgon
här kommer ett smakprov.
jag fick en förfrågan vilka produkter jag använder från make up store. det är dock få produkter men det är saker som jag anser nödvändigt just för mig. eftersom jag oftast kör en naturlig sminkning med mascara, fontation, puder och ibland lite ifyllnad i ögonenbrynen, så är det endast en fondation "milk" heter den och ett mineralpuder av samma märke "milk" som jag använder från make up store.
men jag tycker de produkterna är super bra och helt värt priserna.
fondationen räcker dessutom väldigt länge! riktigt kap till köp, tro mig!
tips på fler produkter från make up store eller annat märke ni vill tipsa om, är det bara att skriva.
alltid roligt med nya sminktips.
sen igår kom jag och tänka på att jag avskyr människor som snackar bakom ryggen. klart man gör det mot andra titt som tätt. men när det gäller nära vänner som man verkligen försöker bygga upp vänskapen med, också får man bara skit tillbaka?
jag har mina nackdelar och en är min decibellnivå. jag är jävligt högljudd! men om jag är för skrikig, säg till mig då? jag vill inte få höra senare att folk säger "att hon alltid ska vara så högljudd" eller saker som "att hon alltid ska säga uppmärksamhet". det är patetiskt att folk inte kan säga åt mig istället!
jag vet att jag är högljudd och jag springer inte in på toan och skär handlederna av mig för en tillsägning! jag föredrar hellre direkt skitsnack rakt i ansiktet än att höra det på omvägar.
för det är jävligt jobbigt att gå runt och tro att vissa människor är ens vänner när det enda man får höra från omgivningen är allt skitsnack den personen sagt om en... hur sårad blir man inte då? men slösar sin dagliga tid på personer som man innerligt älskar men får hat tillbaka i oändligt stora mängder.
varför kan inte folk acceptera andra som de är? jag är den jag är och kommer inte ändras för andras skull. varför kan inte de personer som nu hatar mig för hur jag är sluta engagera sig i mig. jag har de senaste veckorna fått tagit, hört, känt smärta alldeles för mycket. UTAN att gå under jorden eller varit sur.. jag har försökt. nu ids jag inte mer, för jag är förbannad på att det alltid ska vara den andre det ska handla om.
se er omkring folket, det finns fler än er.. ni är inte de enda på jorden. tänk på någon annan än er själva, PUNKT.
(de människor som bör ta åt sig, kommer känna de inombords efter att ha läst)
jag börjar nästintill gråta när jag idag insett vilka som jag skulle tagit vara på mer och vilka jag lagt onödig energi på.
tonight I will travel around the world
eller bara någonting.. jag är trött på att helgerna jämt ska vara oklara. men man vill inte heller planera så mycket iförskott utifall något ännu bättre skulle dyka upp?
denna helg sågs så mycket fram emot men slutade med en..?
jag orkar inte skriva en seriös blogg idag för jag är tom på tankar.
utan försök ingen erfarenhet
iallafall så var finalisten, kristy nervös inför allting. hon sa till tila att hon var rädd att göra henne besviken eftersom hon aldrig tidigare haft ett seriöst förhållande med en tjej. hon var rädd att hon inte dög till tila.
men då förklarade tila det såhär: du blir inte modigare eller erfarnare av att inte försöka. det finns en första gång för allting. första kyssen, första gången man ska ha sex, första seriösta förhållandet. man måste helt enkelt bara försöka och ge saker en chans, annars förblir ju erfarenhets nivån på nybörjar nivå ännu längre.
jag tycker att det hon sa var fruktansvärt bra sagt för det är bara ren sanning i det hon säger.
allting har en första gång. allting måste provas innan det kan utvecklas och bli bättre.
därför anser jag att saker som människor fruktar; första kyssen, sexdebuten, det första seriösa förhållandet kanske, m.m, inte borde vara så rädda att göra fel. av misstag lär man sig och med försök kan man utvecklas.
man kan inte tro att man är bäst första gången, inte inom någonting.
detta inlägg speciferade jag mig på just första gången för sex och andra intima saker i ett förhållande eller helt enkelt själva förhållandet.
men om man läser mellan raderna kan man sätta in detta i vad som helst.
allting har en första gång. om det så ska vara första gången man cyklar.
jag borde intala mig själv en sak som jag försökt intala andra
man gör misstag, ta inte allting så personligt
dock är detta jag tänker på nu någonting som kan ha förtstört allting
därför tar jag det personligt
alldeles för personligt
:(
kort och gott
skriv gärna namn eller erat bloggnamn, om ni äger en blogg vill säga.
skulle som sagt uppskattas.
och att jag inte skriver med stora bokstäver är för att jag helt enkelt inte orkar. det finns hur många bloggar som helst som inte heller skriver korrekt svenska.
jag kan, om det är ett stort problem för många, börja skriva mer korrekt svenska. men om det inte anses som ett problem, så håller jag hellre mig till mitt nuvarande skrivsätt.
tack för mig.
Karl om kort och gott:
Ja om det fanns fler ungdomar som kunde hålla sig till korrekt stavning skulle vårat samhälle vara så mycket bättre.
Din blogg är dock som en evighetsmaskin som bara rullar på om samma saker hela tiden. Det är relationer till höger och vänster, vare sig det är kärleksrelationen eller vänskapsrelationer.
Det börjar mer arta sig till en blogg som man har tappat förtroende för.
Och vad hände med alla nakenbilder?
MVH Karl Thomasdotter
Men jag är ingen svenska lärare och jag känner att min blogg går inte ut på korrekt stavning utan på innehållet i inläggen. Ja, den må vara en evighetsmaskin men vissa uppskattar den och om du inte är en av dem så skulle jag gärna be dig sluta läsa den och kanske ägna din tid åt något som du hellre ser är intressant?
Om min blogg, enligt din synpunkt inte artar sig och börjat tappa glöden, så behöver inte alla tycka det? Min blogg ökar dagligen i läsare, förövrigt. Men din personliga åsikt uppskattar jag. Men eftersom så mycket folk börjat komma ur garderoben och vågat ge mig negativ kritik så innehåller min blogg mest gensvars inlägg. Det måste vara ytterst tråkigt att läsa. Sen att alla de med negativ kritik inte kan ge ut blogglänkar så jag kan svara tillbaka på deras blogg, är fortfarande, väldigt störande.
Sen nakenbilder, jag gillar bilderna men har inte haft tid att knäppa nya. Och jag kan dessvärre inte kalla dem nakenbilder heller.
Med Vänliga Hälsningar Emma
(Detta inlägg skrev jag med korrekt svenska endast för din skull)
Jag kommer förövrigt ta bort alla dessa inlägg med svar. För de personerna som ville ha sina svar, har fått dem. Antar jag? Annars, säg till.
vi tänker för mycket - på allting
varför kan vi inte vara självständiga och starka individer?
jag vill få fram detta inom kategorin kärlek.
men jag kom fram till att det med att vi tänker för mycket på vad andra tycker, är egentligen om allting vi gör.
undra vad han tycker om mitt skoarbete, undra vad dom tycker om mitt hår, undra om jag var tillräckligt bra idag?
varför kan vi inte istället stå raka i ryggen och säga: jag gjorde mitt bästa på skolarbetet, jag älskar mitt hår idag, jag var riktigt duktig idag.
bara ge oss själva en klapp på axeln istället för att vänta på att någon ska göra det åt oss. vi behöver inte bli bekräftade att vi är bra. för alla är bra på sitt unika sätt.
det gäller även kärlek. det jag först och främst ville få fram i denna blogg.
men när vi träffar en kille, varför, jag upprepar varför måste vi bry oss om vad utomstående människor tycker om honom? han är inte deras? han är ju din.
det är din personliga bild om han du ska gå efter.
om så din kompis tycker han ser gräslig ut så ska inte de få påverka din syn på honom, eller hur?
vi måste kunna älska en person och uppskatta en person utan att ha i baktanke vad andra tycker om den personen i fråga.
man säger ofta att man ska följa sitt hjärta, då säger jag, gör det då!
om hjärtat säger en sak, tankarna samma men kompisarna en annan, koppla bort de kommentarer, åsikter eller yttranden som omgivningen/kompisarna har då (nu syftar jag såklart på dåliga kommenterar etc)
och varför blir det ofta att vi på något vis skäms för personen vi är tillsammans med om han är FÖR på och för öppen mot folk. vi är dubbelmoraliska.
för vi vill inte ha en pojkvän som inte vågar ta kontakt med folk men vi vill inte heller ha en pojkvän som alltid vill stå i centrum.
då måste jag fråga mig själv och nog många andra, vad vill vi då ha? v-a-d.
en person har en personlighet och troligtvis är det mycket den som VI blivit förälskad i. att försöka ändra någons personlighet hjälper inte. det är väl ändå bättre att låta personen få vara exakt som han är, och sedan, gillas han av omgivningen eller ej, är upp till dem.
för, det viktigast är väl att person är sig själv och att vi tycker om personen som han är?
jag skriver detta för att jag försökt ändra på folk.
jag har skämts för mina exs beteende många gånger och bett dem att betee sig annorlunda.
men det är sjukt. för när jag var ensam med dem, var de ju sig själva och det var ju det jag älskade hos dem.
varför vågade jag inte visa omgivningen det som jag älskade?
stor fråga
många små svar
kom
hur får man vara - utan att det blir för mycket?
men jag kanske inte är världens bästa flickvän om man ser till detaljerna. nu frågar jag er - vart går gränsen?
jag vet inte vart gränsen går när det gäller hur man får vara när man är tillsammans med någon. under de senaste förhållanderna har det varit rätt strikt när det gäller mina killkompisar. vissa fick jag inte prata med, syntes en bild på mig och en kille som kramades blev det ett helvete, jag tilläts aldrig att vara med killar ensam.
är detta rättvist? ska det verkligen vara sådär?
jag har själv aldrig ansett mig som en dålig flickvän. men mina dåliga sidor antar jag väl är att jag bland annat är väldigt kramig. jag kramas med killar dygnet runt, på skolan, på fester, överallt. jag är offentlig med min vänskap till killar för jag anser att krama en killkompis är exakt samma sak som att krama en tjejkompis.
sen har jag en tendens att pussa mina killkompisar på fester (endast om jag är singel såklart). dessutom umgås jag mycket hellre med killar än tjejer i många lägen. vilket vissa av mina pojkvänner inte accepterade utan sågott som tvingade mig att bryta kontakten med vissa killar som de ansåg att jag stod för nära. tråkigt nog gjorde jag ju det också, alltså bröt kontakten med mina närmaste kompisar, bara för att de var killar! sjukt.
jag är en förhållande tjej. det är nog det i livet jag vet att jag är bra på.
att vara någons flickvän.
visst kan jag det - häpnas
jag har aldrig mått såhär bra fast samtidigt har jag aldrig mått såhär dåligt heller. jag är liksom i ett vägskäl i mitt liv där jag måste välja vem jag egentligen ska och vill vara.
jag har förändrats genom de senaste tiderna. posetivt enligt min mening.
jag har haft en del funderingar kring kärlek och livet i stora drag. vilket jag tror var anledningen till att jag skapade denna blogg och som jag uppfattat det, är den lite av en succé.
och anledningen till att jag varit deppig de senaste dagarna är rena och skära känslo sammanbrott. jag har tänkt för mycket på ingjutna eller mer kvarstående känslor sen gamla tider.
det är perioder man har ibland. sen är jag på vimmelkanten inom ett specifikt känsloämne vilket nog kan leda till lite depp dagar. fast även många big smile- moments.
sen frågan om jag känner mig ensam. nja. gör väl alla ibland?
men jo kan jag erkänna att vissa dagar känner man sig såklart ensammare än andra. men det beror i stor del på att jag inte varit singel så mycket de senaste åren. närmare bestämt sen jag var tretton år gammal.
jag är öppet och ärligt en förhållande tjej. jag är inge bra på att vara singel.
fast, samtidigt inte så bra på att vara tillsammans med någon heller.
för jag är en kramig tjej. jag älskar mina killkompisar och de är en del av det som gör mig till mig. jag pussas öppet med mina killkompisar på fester (om jag är singel vill säga) och umgås hellre med dem än flickorna i många lägen.
det kan tas på så fel sätt av den jag är tillsammans med. ska för övrigt skriva en blogg om det efter denna. så läs den om ni är intresserade.
men åter till hur jag egentligen mår. som jag sa, jag mår bra och dåligt, jag har ensamhetskänslor, precis som vem som helst. jag är en människa helt enkelt. en singel, ensam, glad, utåt människa. emma östman, bokstavligt.
alla känner sig ensamma ibland. inklusive jag. men jag gräver inte ned mig under jorden för det? bara onödigt. krossade hjärtan, bra och mindre bra förhållanden, ensamma dagar, det är sånt som tillhör ungdomen.
likaså skitsnack och vänner som sviker.. finns det äkta vänner? - kanske. ett fåtal.
jag kan nämna två, frida och mikaela.
alla pojkar är äkta. men namnge alla orkar jag inte. jag bara älskar er, känn kärleken.
♥
saknar det mest hatiska
de senaste dagarna när fjärillarna lekt vilt i min mage har mitt huvud varit på en helt annan nivå, i helt andra tankar, som i en annan värld.
jag mår ständigt dåligt över att jag faktiskt inte kan glömma. det är något som satt sig på min näthinna och vägrar släppa taget. jag kan beskriva min saknad som ett sår i min mage som pulserar dygnet runt och ständigt gör olidligt ont. en frätande känsla.
om nätterna kan jag inte sova om rummet är bäcksvart och ljudet från ovanvåningen inte längre hörs. jag blir som isolerad i mina egna tankar om jag inte hör ljud omkring mig. då kommer den hemska saknkänslan och påminner mig om lyckan jag kände just då. då, dagar, månader, år sedan. och jag vet att inom mig finns ännu något kvar och helt öppet och ärligt hatar jag det. för detta påminner mig om när jag togs för givet om alltid förlät.
men jag vet, tragiskt nog, att om frågan skulle ställas skulle det i mitt huvud eka JA men min mun skulle få fram orden NEJ. för även hur stor saknaden är, är chansen lika stor som innan att jag kommer stå sårad tillslut. men chansen är lika stor att det kommer gå denna gång. 50/50 är chanserna. skulle man våga chansa då? - svar nej. varför vet jag inte. men den sista känslan fick mig på andra tankespår. jag är stark.
på ett icke så poetiskt sätt, som jag på något konstigt sätt fastnat för att skriva i så ska jag försöka förklara hur jag menar.
jag kan ställa er frågan - har ni hat älskat någon?
jag hat älskar nog fler än en. jag har slutat att endast hata nu. för jag känner att innerst inne hade jag så starka känslor för personerna i fråga att jag inte längre kan hata eftersom de älskvärda börjar krypa fram.
jag börjar alltså inse att det personer jag verkligen vill hata, inte går att hata. inte längre. det är som att jag börjar tänka tillbaka på de verkligt bra stunderna jag hade med dem. hur glad jag faktiskt var.
det är något som ingen människa ärligt nog vill känna. inte om en person som faktiskt sårat en djupt. sen nu, idag, månader och år senare, kommer känslan tillbaka. den känslan som man aldrig vill ska komma. men jag tror det finns en logisk förklaring till att man känner såhär. man var kär. öppet och ärligt uttalat nu, jag var bokstavligt talat kär.
det är sjukt, så olidligt sjukt.
men mina känslor var som besvarade för stunden tillsammans med vissa. det var något speciellt inom mig som besvarades.
idag känns det skumt att skriva såhär efter allt hat jag gett dem tidigare. men hatet finns där bakom, för jag vet att jag blivit djupt sårad och det är något som ingen kan laga. för det är känslomässigt förstört in i minsta detalj inuti min kropp. varje litet känsloskåp öppnades och stod på glänt alltför länge. mina känslor "flashades" inför min kära. de enda de gjorde var att ta mina känslor, knyckla ihop dem och kasta dem i närmasta pappaerskorg.
men, jag var fortfarande kär. kär kär och åter kär. det är ett sånt sjukt erkännande från min sida. men ibland måste man kanske häpna också?
men nej. jag tänker aldrig på fråga gå tillbaka något gammalt igen.
nytt är så mycket bättre.
det gamla är genomskådligt. troligtvis kommer det sluta som innan.
så. nytt denna gång
mina hatiska känslor når dig hur som helst
även om du sätter in mig i en box
är jag närmare än du tror
jag ser dig överallt
fasansfullt ska jag följa
varje dag och varje natt
känn hatat
svar till anonym
klart att inte en människa som inte står dig nära ska kunna komma fram till dig och säga: fan vad fet du blivit.
det jag menade och de personer i fråga jag syftade på var nära, riktigt nära vänner!
en riktigt nära vän som man kalla äkta är väl ändå en vän som är dig ärlig vad det än gäller?
frågar du en fråga som: du, har jag fått mer kärlekshandtag?
vad svarar man då? - jo, om man är en äkta komips svarar man som det är. även om det är så att personen i fråga verkligen fått mer kärlekshandtag. men tänk såhär, din kompis frågar väl ändå inte sånahär frågor för att du ska ljuga henne rakt upp i ansiktet?
jag anser att vad det än gäller ska så ska man kalla sig själv en äkta vän så måste man kunna vara ärlig. och det är fördelen med killar, för de är människor som utan om och men kan säga vad det tycker eller tänker. det finns liksom inga funderingar på att ljuga när det kommer till dem.
och om jag fick det att låta som att man ska säga rakt upp i ansiktet på vem som helst att den personen är tjock eller har fula kläder, så nej, jag menade inte så. men jag tror att jag uttryckt mig bra nog för att du ska förstå hur jag menade?
jag menade att en nära vän, ska kunna säga ärlig om vad som helst. för då anser jag att den personen kan kalla sig själv äkta vän.
sen vad du tycker, det är upp till dig. nu har jag iallafall svarat.
ja. jag vill att mina kompisar ärligt ska säga att jag blivit tjock om jag ställer den frågan.
jag vill ha ett ärligt svar även om det kanske kommer svida.
bättre att folk säger som det är till en än att stå och ljuga och att man själv innerst inne vet att man kanske blivit tjock.
så anonym, JA. jag vill att mina kompisar ska säga ärligt till mig hur jag ser ut, om jag blivit tjock, om jag är för mycket sminkad, om jag frågar dem.
klart de ska yttra sig också även om jag inte frågar dem. men till viss gräns. för som du säger, vissa saker kanske man inte vill höra om man inte bett att höra det.
men det med killkompisar menade jag att de ska säga ärligt, OM man frågar.
kanske inte uttryckte det som det. men om jag frågor mina killkompisar, så säger dem ärligt vad dem tycker.
det är så jag vill att tjejkompisar ska fungera också.
så.
jag lärde mig en läxa - alldeles nyss
nu tänker jag ärligt sluta ha tro i saker som helt enkelt är oklara. det skadar bara mitt hjärta när jag inser att mina förutspådda tankar var helt ute och cyklade... äsch, det kommer som det kommer om inte annat.
bara att hoppas nu..
offeciellt deppig nu och dansbandskampen gick inte min väg ikväll heller. cc and lee skulle kommit vidare..
någon som egentligen bryr sig förutom jag - nej skulle inte tro det.
men jag är traditonell och kör på dansband! jag gillare.
tack för mig
att lägga en mening eller två - är det svårt?
min blogg kommer inte hålla i sig om jag aldrig får respons från omvärlden. jag vill inte höra på omväger hur bra eller dålig folk tycker min blogg är. lägg hellre ett gott eller ont ord här på direkten och därmed kanske jag kan utforma mina tankar kring era kommenterar i ett kommande blogginlägg.
snälla folket kommentera och ge mig lite respons.
bloggen finns dels för er och inte bara för mig.
a man becomes a man by music
finns det något som är lika sexigt som killar som spelar musik? gitarr, trummor, keyboard, bas, vad som helst. musikaliskt enligt min synvinkel är i huvudsak sexigt så uti bomben. sen om vi lägger till några snygga moves där mitt i all härlig musik så har vi väl ändå a dream becomes true.
enligt mig är det iallafall inte mycket här i världen som får mig knäsvag förutom riktigt härlig live spelande musik, riktad till endast mig för den stunden. AH.
sen vad är så vackert som en snutt gitarr spelande i ett rum fullt av värmeljus? en romantisk middag kan slänga sig i väggen i jämförelse, tycker jag!
jag menar i den stunden är det som att killen i fråga speglar ut något så fantastiskt genom ett instrument. inga ord behövs för att få den pirrande känslan, endast ett instruments svindlande klang.
det kan få ens leende att att fastna på sin glans och ögon stirrande i tomman skyn. som om världen stannar.
när någon spelar musik för en och den där lilla extra känslan redan finns där, är det som om ett nytt ljus tänts inom en och den såkallade pirrande känslan (åter igen) kommer på nytt och nytt och åter nytt. varje tonart har sin ljuva klang och varje vers en såndan oerhör inverkan.
om inte musik kan beskriva en person till fullo, vad kan då det?
enligt mig kommer på något skumt sätt en känslig bild utav personen ut genom musiken. beroende på vad personen i fråga spelar för sorts musik. men som ni alla förstår syftar jag inte på heavy metal eller rock 'n' roll i detta fall, utan mer på soul och balladiskt (om ordet balladiskt ens existerar vet jag ej, men ni fattar) musik. 
musiken för mig är på många vis känsloladdat
för den kan ge en sådan klar bild på just ögonblickets känslor
bara genom musik och en bit text
det är fantastiskt
det är som att komma till en ny värld
i bara några enstaka minuter...
jag saknar det - DET
jag saknar inte det intima i övrigt i ett förhållande. men jag kan öppet och ärligt säga att jag saknar att kyssa någon. godmorgon kyss det första på morgonen, hejdå kyss det sista innan man ger sig av, allmän kyss som kommer då och då, överasskning eller förutspått.
det är vackert och något speciellt enligt min mening.
nu låter jag som världens poet men jag saknar det. känslan i överlag.
den är förbryllande på något vis och speciell på sitt unika sätt. är det det som kallas passion?
är det alltid passion i en kyss? kan man definera en kyss som själva passionen? eller är passion intima saker i överlag?
enligt mig är passion den första pirrande känslan, vilket oftast består av en kyss, den första kyssen.
sen utvidgar sig väl själva ordet passion i många olika kategorier som har med de intima "sakerna" att göra.
passion är nog ett annat ord för kärlekens "händelser". allt som kategorin kärlek innehåller. jag syftar på allt intimt som tillkommer i ett förhållande. man kan nog definera kärlek och passion på ett nästan liknande sätt. jag menar, kärlek är bara ett ord, men passionen är ju vad själva ordet innehåller. där har vi en koppling, eller?
förälskad är ju också en benämning till ordet kärlek. skulle jag idag säga att jag är kär, skulle det i mitt huvud bli: jag är passionerat förälskad i honom. (jag är kär i honom)
men så säger man ju självklart inte. men i mitt huvud benämns kärlek på det sättet. om jag ska vara petig.
om jag ändå vågade ta chansen
att för en gångs skull gå på djupt vatten
bara för att få känna den äventyrliga smaken
jag fruktar dock
för jag vill inte riskera att drunkna på kuppen...
jag är förälskad
kärlek för mina öron
kom hem
det bra har alltid sitt dåliga
varför ska man alltid på något sätt bli påhoppad?
häromdagen blev jag inombords förbannad.
jag anser att när man är ungdom måste man kunna ha nära, jag menar NÄRA vänner, av de motsatta könet utan att man automatiskt måste vara tillsammans eller vara på G med den personen i fråga! visst kanske nära vänskap brukar sluta i ett förhållande men i vissa fall är det bara inte.. det är liksom.. nä det bara inte går! inte från någon av de "utsatta" personernas synvinkel.
att inte folk kan sluta döma ut människor bara för deras vänskap? jag menar, jag har ett flertal fler killkompisar som står mig nära inpå hjärtat och som jag bokstavligt älskar som jag aldrig, a-l-d-r-i-g skulle kunna vara tillsammans med för allt i världen. men jag älskar dessa killar bara för att jag inte behöver känna press på mig att när vi umgås och är med varandra, jag behöver inte oroa mig att den personen vill mer än vän.
varför kan inte folk låta mig och de personerna bara vara vänner och inget mer?
måste folk provocera fram att det "kommer bli" något mellan mig och den personen? om det skulle vara menat att de två personerna i slutändan blir tillsammans kan väl ödet få utnämna det på egen hand? folk runt omkring ska sluta lägga sig i allting. en vän är en vän, ska det bli mer, låt för fan ödet ta hand om det.
nu vet många vilken person jag syftar på som killkompisen och många vet vilka jag syftar på som ofta kommer med dessa kommentarer när det gäller mig och den killen!
men jag menar alla människor måste få ha kompisar. och om folk ska provocera en som har en vän av motsatta könet, varför inte provocera folk som har nära, riktigt NÄRA vänner, av samma kön. hur vet ni att de personerna inte är attraherade av varandra? finns något som heter homosexualitet.
men jag menar det att folk måste ju själva få ha vänner vare sig det är killar eller tjejer! det finns killar jag hellre skulle spendera mina ledsna dagar med än mina tjejkompisar. det finns killar jag hellre pratar känslor med än tjejerna. det finns så mycket killar är bättre på än tjejer. en sak är så sann så det sjunger om det, och det är ärlighet. killar är iallafall ärliga. tjejer kan inte ens vara ärliga om kläder, killar, utseende i överlag eller känslor i huvudsak.
vi är så in åt helvete falska egentligen. därför föredrar jag killar, där får man iallafall ärliga svar, om det så ska vara: helvete vad tjock du blivit emma.
så är iallafall det ärligt sagt.
om så jag ska få rykten och skitsnack om att jag är på G med halva övik bara för att jag föredrar ärligheten med killar och vill slippa skitsnackat med tjejer, må så hända.
det skiter jag bokstavligt i
mina vänner är mina vänner, punkt!
gör min dag
jag kan bara le dagarna i ända
alltid leker just nu och känslan är tillbaka
finns inget hinder just nu
babylove
Just the other day you called me
I was up and gone with a new lady
Coudn't express what I have done no
I was the prisoner of her love well
this is how love comes and then passed by
before you turned around I saw the teardrop in your eyes
Just but the memories written in your heart and my soul
easily she dropped them out of my world
sexualitet
jag menar, de är människor de också. samma kärlek som vi känner för en kille, känner de för varandra, dock man och man eller kvinna och kvinna. varför ska inte deras kärlek få publiceras och uppskattas som vår gör när vi hetrosexuella gifter oss?
att gifta sig är två personer som inför gud ger varandra löften om evig kärlek. det är väl ändå lika rätt att homosexuella som hetrosexuella ska få ge en utvald person de löfterna?
att vara homosexuell är inget man bara är eller väljer. det är samma sak som oss hetrosexuella, vi dras till motsatta könet medan homosexuella dras till samma kön som deras eget. men det är ju inget vi väljer.
jag ska inte säga att om världens människor fick välja så skulle de vara hetrosexuella, för det tror jag inte. jag tror att de som kommit ut ur garderoben och trivs som gay aldrig skulle byta sin livsstil.
FAST! det jag inte förstår är all denna jävla nedklandring på homosexuella. de är ju också människor?!
jag menar, allt detta om människor som misshandlar dem som är gay, men till vilken mening? varför misshandla en person som har tagit sig modet att komma ut ur garderoben och står på sig själv och sin läggning?! jag anser det jävligt modigt och ingen anledning att hatas för.
jag fattar inte heller varför folk hatar homosexuella utan anledning. vi satt och pratade om detta idag i klassen och kom fram till att det nog inte är själva homosexualiteten som exempelvis homofober är "rädda" för. utan i själva verket tror jag att det är den sexuella delen som många människor, speciellt killar, är emot. de anser att två killar i en sexuell akt strider mot bibelns ord och mot vår människas "natur".
det är alltså inte specifikt den homosexuella person i fråga utan deras sätt att leva och betee sig.
och som alla vet är oftast en homosexuell kille oftast mer feminin än många hetrosexuella killar och på så vis blir automatiska utseende fixerade (killar som i överlag är mån om sitt utseende) killar kallade bögar. varför vet jag inte. för det finns SÅ många hetro killar som är mån om deras utseenden och jag tycker personligen inte att de personer ska behöva bli kallad ökennamn och bögjävel, etc. det är deras sätt att trivas med sig själva. bara för att folk ser ut på ett visst sätt eller beteer sig på ett visst sätt ska inte dem behöva dömas.
i självaverket ska inte homo killar dömas för deras utseende heller! en människa som trivs bäst genom att leva på ett visst sätt eller se ut på ett visst sätt, ska inte behöva dölja det.
detta är bara mina personliga åsikter om homovärlden. jag skiver bara detta för att jag ser upp till de homosexuella människorna som står på sig och vågar vara den de är.
att komma ut ur garderoben i denna hemska värld, med så många dömanden och så mycket skit, är modigt nå jävulskt tycker jag!
sen vad andra människor tycker är deras ensak.
Kristian Kabelacs
Svensk hjälte
skandal?
jag förstår inte? vars någonstans är min blogg, EN SKANDAL BLOGG? jag har fått höra att föräldrar, vissa, tycker att min blogg är en skandal blogg och att folk förundras över att jag har förändrats? har jag verkligen förändrats, och dessutom så negativt som det verkade på dessa föräldrar. skulle vara kul som ni som INTE gillar min blogg, skrev en kommentar eller yttrade er med era personliga åsikter så kanske jag ta upp det här på bloggen. hellre att jag blir hatad och försökt göra något åt det, än att bli hatad för en blogg som jag bara lämnar ut starka känslor i.
jag menar jag försöker inte förstöra för någon person via mina bloggar. jag gör det bara klart ur mina perspektiv hur jag känner och kände runt saker och ting i gamla förhållanden och nuvarande känslor. och dessutom försöker ge personliga råd till människor som kanske är eller varit i samma situationer som jag vart i. jag känner ju att eftersom jag varit med om så pass mycket, känns det som att liksom, varför ska inte omvärlden få veta hur det kan gå när man har distansförhållande, eller hur det är att blvit bedragen eller hur det är att bli dumpad då? det är saker som händer alla, men som JAG bestämt mig för att ta upp.
sen vad som gör min blogg så skandal vet jag ej. men skulle gärna vilja veta.
så ni som ogillar min blogg, men på något konstigt vis läser den ändå, yttra er gärna. tack på förhand!
jag ser i ögonvrån att du stirrar
du tror att du osynligt försöljer utan någons aning
men dina andetag är avslöjande
samt din ilvilliga blick
allting är genomskådligt
det skriker skandal om dig min vän
gå tid, gå! - jag står mig själv närmast
likaså dagarna
jag tror tankarna kring saker och ting förändras tillsammans med att känslorna styrs åt andra håll. jag vet inte riktigt men jag blir vimmelkantig när jag tänker på hur känslan förändrat mitt alldeles nyliga tänkande. jag är i en underbar dimension nu där jag kan leva i en fantasi tills dagen D är här. jag är yr av förväntan och illamående av förundran. snart kommer min ängslan ta över hela mig och jag kommer leva i ett fyrverkeri av känslor och spänning. jag vill ha svar på allting nu på en gång innan jag kan gå ett steg till i världen.
jag har ett timglas inom mig som räknar timmarna. dygnen får gärna flyga iväg så jag slipper stå och stampa på samma utslitna punkt.
jag är så fast i att detta är äkta att jag inte ens kan se mig själv i spegeln för jag vågar inte se dessa glada miner utan ett verkligt svar.
alltför många känslor på en och samma gång att allting bara gör ont. ont så jävla ont!
jag vill bara gråta tills dagen är här och jag antingen kan pusta ut eller kväva mig själv i mina andetag. jag vill bara att det ska bli annorlunda denna gång. ett nytt kapitel bara. i beg. jag ber.
ingen kan ändra den jag vill vara
det är bara jag som kan förändra mig själv. ingen kan göra mig till den JAG vill vara. det är något endast jag kan fixa eller hålla ofixat. om jag vill ha mig som jag är nu, då är jag den. vare sig du ogillar mig eller älskar mig är det fortfarande bara din personliga åsikt. JAG är fortfarande den jag är utan varken din, din eller din åsikt eller ditt yttrande.
varför ska man ändra sig för en annan persons skull? jag ser mig ju hellre lycklig som mig själv än olycklig för någon annans lycka.
likaså, ingen skulle vara lycklig på MIN bekostnad. en person ska vara lycklig för sin egen skull och inte för någon annans.
det är som tjejer som ändra sig totalt för att vara sin kille tillfreds. jag menar hur attraktivt är det med en tjej som man nästan har ett osynligt koppel på men ändå är hon som en svans. en svans som lyder, lyder, tiger, tiger, ger, ger. man kan inte ens definera hennes existens som levande. för hon lever inte, hon tjänar. hon tjänar en människa genom att ge sin egen lycka till en annan person, och själv må psykiskt dåligt.. samt fysiskt.
intressen och motivationen till någonting finns helt enkelt inte där för någonting och man sitter ständigt fast i ett stadium där man inte lever. man bara finns till för att vara en annan person tillfreds. vara en annan persons ständiga lycka eftersom den personen i själva verket inte har den självkänslan och den stolthet inom sig själv. därför utnyttjar den istället andras lycka för egen vinning...
varför, varför i helvete offrar man sitt liv för en persons personliga lycka?
och de människor som faller för sådant, vilket jag är en av dem. vi är idioter. det är genomskådligt men kärleken till personen kan vara starkare än vårt lidande och därmed istället för att ta tag i problemet försöker vi istället göra förhållandet bättre medan vi inombords lider varje vaken sekund. men vad gör man inte för kärleken vissa stunder?
ibland måste man ju offra lite (vilket inte menas med hela sig själv). men jag offrade hela mig själv, hela mitt liv och hela min vakna tid. dygnet runt försökte jag vara personerna i fråga tillfreds.
tårar rann längs mina kinder var och varannan dag men aldrig att jag skulle sätta min lycka framför hans. han var viktigare än mitt psykiska tillstånd. varje vaken sekund gjorde eller sa jag saker som mitt hjärta skrek av men min hjärna var tvungen att göra. ingenting kunde styra mig förutom hans lycka! var inte han lycklig, var inte jag det. eller, jag var inte lycklig när han var det heller, men så länge han var lycklig, kunde jag känna mig tillfreds med mig själv och mina prestationer. då visste jag att jag hade honom och att jag gjorde rätt för mig.. jag gjorde rätt för mig, jag var värd att bli älskad.
jag ville bara vara perfekt. inget fel med perfektionism? jag ville känna mig förtjänt av att bli älskad..
men se hur helvetes det slutade...
om inte ni tror på detta, kan ni fråga mina hjältar. de fick se mina helvetes utbrott och de fick kämpa. skriken, tårarna, stunderna av nervösa sammanbrott... allt detta för en killes personliga lycka och min personliga Olycka.
jag tänker aldrig vika mig igen.
jag ska kämpas för
jag ska inte kämpa, inte en gång till!!!!!
helvete låt det komma en dag med förändring
och låt den komma jävligt snart
jag saknar
stegvis ska jag finna dig
för jag vet att du finns
finns det någon gräns?
måste det ha någon betydelse ifall två personer verkligen tycker om varandra? jag menar absolut inte att en 45 årig man och en 13 årig flicka ska vara tillsammans.
men är 15 och 18 för mycket? är 17 och 20 för mycket? vad är förmycket egentligen?
jag menar många föräldrar har såna förutfattade meningar kring äldre människor..
jag var på en fest med min kompis fanny. vi var med folk från 20 till 23. när jag berättade för min mamma att vi blev bjuden på öl och att jag hade ställt ifrån mig den och att den sedan var slut (pågrund att andra druckit upp den), lite såhär på skämt. hon reagerade direkt på att jag kunde blivit neddrogad... klart föräldrar blir nervösa när man umgås med äldre folk men jag måste även säga att förutfattade meningar kan vara FÖR förutfattade också. äldre är inte sämre eller farligare. det jag måste säga är att det är nog fler i unga åldrar som håller på med droger och liknande. vare sig föräldrar och andra inte vill tro på det så är det nog faktiskt det. 13 åringa ungar röker på mer än vad folk har koll på eller vill tro på.. därför tycker jag inte att vuxna ska ha så förutfattade meningar kring äldre.. dock kan nog många äldre vara värre än vad jag förklarar nu. för jag säger inte att alla är änglar bara för att de är äldre..
sen mognad och sånt skit har inget med ålder att göra. det är med människan i fråga som kan styra den saken..
jag vet en person som är runt 21 tror jag och han är lika mogen som en 3 åring.. jag kan själv anse mig mycket mognare än honom och jag är flera år yngre.
så det är nog mer beroende på personen än åldern när det gäller mognad.
så många äldre eller yngre kan vara lika mogna respektive omogna. beroende på personen i fråga, anser jag!
vad anser ni?
sen en sak till. varför tycks det vara så "litet" att kanske vara 15 och vara tillsammans med någon som är 20? visst låter skillnaden i åldrar mer än vad den är? jag menar. kollar man på våra föräldrar, det kan vara 10-13 års skillnad mellan dem och det tänker man inte på. men om man ser det såhär, om det är 13 år mellan ens föräldrar, också tänk om de hade träffat varandra när de var 15 och 28 istället?! det är sjukt mycket i åldersskillnad... men det tänker man inte på när man ser åldrarna i äldre dar. då är 45 och 55 ingen större skillnad, inte så att man tänker på det speciellt mycket iallafall.
åldersskillnaderna har alldeles för mycket mening när den är involverad i de yngre åldrarna.
i äldre åldrar har den ingen betydelse, i stort sätt.
vi kör på gamla bilder bara för att gamla goá känslan är tillbaka
känslan finns där - bara liiiiite långt borta
jag sitter och tänker på hur glad man kan vara när känslan finns, fast den ändå är långt borta. jag menar, man kan ju tänka positivt och verkligen ha hopp i saker och vara jätte glad.. fastän det inte ens är självklart.. ingenting är självklart liksom. jag har det nu fastän absolut ingenting är ens minimum att vara självklart!
varför hoppet finns där vet jag inte och varför man har hopp om oklarar saker är helt enkelt.. oklart?
jag tror att många alltför ofta har för mycket hopp i saker som i självaverket inte är klarar för fem öre... man går med hoppet och huvudet högt för att sedan bli krossad på sina alltför höga förväntningar.
man måste sluta ha så höga förväntningar och istället ta det stegvis som det kommer. om det gäller kärlek, skolan, fritiden, familjen, vad som helst, kan man inte bygga upp en förutsedd bild på vad som kommer hända.
kärleken som man kanske trott varit på känn var i självaverket lika långt borta som en kroppsförlamning..
jag går inte med huvudet alltför högt men jag hänger inte läpp heller. jag vill se vad jag får utav mina förväntningar men jag vill ändå inte se. antingen krossas jag eller så byggs jag upp och klättrar till en högre pedistal.
utöver mina tankar
finns även känslan där
detta är underbart
äkta eller? ♥
aw
är det så bad som jag fått det att låta?
pirret finns där och är fortfarandra kvar
gladare kan ingen vara
jag ville bara upplysa er om det! ♥
sen micks, min älskade, kära, underbara micks!
det finns ingen jag kan eller kallar vän förutom dig
du är närmare än de som kan sitta i samma rum
de är närvarande, du är nära
det är två helt skilda saker
du finns alltid där
de finns bara där, bara finns
jag kan inte beskriva min saknad
jag vill bara ha dig här
krama, pussa, busa, mysa
du är den bästa vän en människa kan ha
du är underbar älskling
I LOVE YOU
ingen emma utan mikaela
varför söka tröst?
det jag menar är att varför håller människor på att klaga på deras vikt och deras kroppar för bara för att få tröst och sympati från omgivnngen? det är ingen skönhet att ha utstickande revben eller nyckel ben som man kan dricka saft ur. vad är det vackra i en kropp utan kött? säg mig det.
men det är så synen på den perfekta kroppen är. och alla verkar sträva efter den där jävla ben biten som ska kallas kropp...
är det liksom ens nödvändigt att gå runt och säga hur tjock man är trots att man inte är det för fem öre? folk runt omkring anser ju en bara jobbig och löjlig.
jag pratar allt för ofta om detta med mina killkompisar och jag hoppas inte jag söker någon tröst, klart jag kan vara missnöjd med mig själv nångång då och då också men vem kan göra något åt det? ne, ingen, bara jag! varför ska jag då gå och söka tröst hos någon som inte ens bryr sig eller kanske till och med säger: men gör något åt det då?
bara för att de blir så less på allt tjat om denna smala kropp.. killar vill inte ha ben.
sen att folk ens orkar sitta och säga hur LITE man har ätit. fan jag stör mig på det. varje gång jag hör det, vill jag bara slå personen. det är för i helvete ingenting att vara stolt över om du bara ätit två mackor på två dagar?! men vissa tror tydligen det. och det värsta är att de här personerna vill skryta om hur lite det äter för att det låter bra... för det brukar jag också göra. jag är stolt när jag äter lite.. som när jag hade ätstörningar i 8-9:an och min mamma och pappa sa att jag åt som en fågelunge. jag kände "YES!", eftersom jag åt så lite och kände att jag inte behövde oroa mig för min vikt och min mage.
men istället för att gå ner i vikt så var jag trött, grinig, ledsen och allmänt nere mest hela tiden. jag sov varje rast på skolan och under hela 9:an bar jag mjukisbyxor, hade fett hår och bar aldrig smink, för jag orkade inte... jag tränade regelbundet för att inte bli tjock och jag mådde inombords rent skit! men vadå, jag vill bara bli smal och ha den "perfekta" kroppen?
det är som människor som att skippa lunchen på skolan. visst gör jag det ofta, och det är just den anledningen att jag tror att jag kan bli tjock och hellre skiter jag i att äta. men egentligen, hej idiot?
jag menar, jag blir inte tjock av nån potatis och några köttbullar? jag blir inte fet av ett glas mjök? jag blir inte runt i ansiktet av en macka med smör? varför tror folk det? MAT ÄTER VI PÅ SKOLAN FÖR ATT KLARA DAGEN!!!!!! jag äter alltid nu. om inte lunch, köper jag en macka, för jag behöver mat. det behöver alla....
människor måste sluta att tro att dem blir tjocka av mat.
för det blir vi inte.
och tjejer, killar föredrar inte tjejer med ben utstickande överallt.
det ska finnas något där, lite att ta i om man säger så.
vackrast är lagom
lagom är vackrast
be enought
not more
not less
just enought.
SE kär ut och VARA kär
är det bara jag som påverkas av andra kära människor?
när jag ser kära människor på skolan, stan, bio, överallt, blir jag såhär: jag vill också vara kär...
som om jag liksom vill söka efter kärleken då bara för att jag vill ha det som de människor som jag sett, har!
jag vill också ha kärleken när jag ser andra ha den... men jag menar, bara för att folk SER kär ut, kan de ju ha ett helvete bakom den där kära bilden som dem ger när man ser dem?
kärlek luras rejält!
man luras av det man ser, utan att veta vad som som verkligen finnas bakom de där söta som vi SER.
att luras av de yttre är något man gör alldeles för ofta, även när det kommer till kärlek.
jag har inte tid att skriva mer.
men alla människor är inte lyckliga, bara för att de ser lyckliga ut
kom ihåg det
you're hot
you're cold
det finns inget mellanting
eller?
Obrydd eller FÖRbrydd?
varför bryr jag mig? en enkel fråga jag ställer mitt huvud just i denna stund. varför bryr jag mig om gamla förhållanden när jag ger råd om att gå vidare? varför skriver jag skit om mina ex när jag inte förstår varför folk pratar skit om sina? varför bryr jag mig ens? är jag verkligen obrydd? jag börjar undra...
jag tror att vi får för lite förklaringar över saker och ting som händer i våra liv att vi istället retar upp oss på dem och gör så stora saker av dem.
som min blogg, alla mina förhållanden! jag tror inte jag har någon bra förklaring varför jag yttrar mig om dem?
jag tror det är för att alla små missöden och feta fails som mina ex har lämnat efter sig har satt sina spår. som ett fotspår i ren cement. jag menar jag tänker alldeles för mycket på vad som hänt istället för att gå vidare..
men som jag sa, jag tror inte jag har fått någon bra förklaring varför mina ex betett sig som dem gjort och varför jag blev den sårade utan att sårat tillbaka?
fler som känner så? vi grubblar fastän vi egentligen inte gör det... för vi har så mycket frågor inom oss som aldrig fick något svar.
jag menar, jag vill veta varför de var otrogen och varför de svek? varför jag blev dumpad i den "bästa" perioden (enligt mig)? varför jag fick skulden för otrohet när min partner knullat runt alltför mycket innan? varför jag blev sviken av vännerna? varför jag, helt enkelt?!
är det roligt att svika människor? är det tillfredställande att se tårar rinna längs personens kinder efter att ha svikit?
nu blev det många frågetecken och jag har faktiskt inte ens svar på dem. jag fattar bara inte...
fast! varför ska man vara den sårade när man kan vara den jävliga? fast egentligen, ger det något att ge igen efter ett svek? jag menar om en kille varit otrogen, varför blir första tanken att man vill ge igen? för jag menar då är man ju lika jävlig. trots att ens partner kanske svikit en behöver man inte svika tillbaka bara för att lämna varandra "jämt-ut".
det är bara idiotiskt.
ren och skär idioti. punkt
jag känner att jag inte har nånting att skriva om i min blogg. kärleken är vimmelaktig och den förvirrar för jag saknar den och hatar den på samma gång och när jag nu skriver om de i bloggen för jämnan blir det därmed dubbelmoral vilket kan förvirra många, antar jag? sry.
jag funderar på att börja skriva allmänt, inte vardagsblogg om hur min dag sett ut utan om livet itself.
vi ser hur det blir med det. jag måste få upp min läsar siffra iallafall.... 205 läsare senast.
puss nu ska jag hem och göra samhällen.
ikväll ska jag gråta - imorgon ska jag le
för det första efter någon att dela något med.. jag saknar helt enkelt kärleken.. bara för stunden.
jag tror jag är avundsjuk på mina närmaste vänner som dagligen skriver sms med deras älskade, ringer och pratar om dem. JAG därimot jag sitter och snackar om festerna jag varit på, för jag har inget annat att tillföra omgivningen. jag känner mig minst sagt ensam.
jag vill också ha filmmys en hel helg med någon jag kan få krama om utan att det är fel
jag vill kunna pussa någon och bara ligga i någons famn, känna lite trygghet liksom
jag vill bara ha någon där som jag vet är äkta..
otur att det inte finns äkta killar i min värld tydligen.. just ass holes, punkt!
det är dagar som idag som jag inte vill ska finnas. aldrigaldrigaldrig
för det är deprimerande att känna sig ensam... då blir man desperat och tror att man behöver någon, fastän man inte gör det egentligen. sån dag är det idag. i mina tankar vill jag ha en nära, i min verklighet är det bara en korkad dröm.
men vadå? lite kärleks känslor får man väl ändå ha trots att man är mig? jag är emot kärlek för jämnan. men kärlek är härligt när den är bra.. den lilla stund de nu varar.
nä nu ska jag sluta med mitt kärleks drabbel och ta mig i kragen och sluta grubbla
han kommer någon gång
inte idag, inte imorgon
men någon gång! ♥
naturlig skönhet är det vackraste
inte sant?
förlåta för lätt? - bra eller dåligt?
idag när jag gick hem från skolan gick jag och tänkte på att jag faktiskt gjort allt jag kunnat för dem jag varit tillsammans med. jag kom och tänka på detta när jag lyssnade på a day away - coldest night, där han sjunger: I gave you everything and you just walked out of me. I gave you everything.
jag menar jag har aldrig varit mer än nog åt dem jag varit med, anser jag iallafall. jag är inte den tjejen som ställer krav, jag är inte den tjejen som tjatar jämt, jag är absolut inte den tråkiga tjejen, jag är DOCK elak och slåss mycket, men vad gör det att man vill brottas och sånt när man ändå alltid får stryk? vilket jag oftast får.
jag anser mig inte som perfekt. men det finns så mycket som jag inte förstår mig på när folk sviker eftersom jag inte gjort dem något. inte vad jag själv tänkt på iallafall... men som jag sagt förr, antingen älskar man eller hatar man mig och mitt beteende. jag är för glad, för högljudd, för sprallig och för MIG för vissa. för andra är jag bara kanon, kort sagt.
jag fattar bara inte varför jag är så otroligt snäll mot allt och alla trots alla gamla svek? jag menar, 50 % av mina närmaste och som jag trodde, trognaste vänner svek mig rejäl för något år sen. jag har förlåtit dem och idag är jag och dem lika bra vänner som förr. bara för att jag inte kan vara sur eller arg. helvete jag måste sluta vara så snäll mot människor som inte förtjänar det... dålig egenskap jag har.
många människor förlåter förlätt och jag är en av dem.
fler som är det eller? förlåter för lätt?
egentligen är det väl både bra och dåligt för det är väl ändå förbannad onödigt att gå runt och vara sur för kanske små saker bara för att?
förlåta är gudomligt
men förlåta kan vara förjävligt
OM man förlåter fel människor
för vissa människor kan ta dig förgivet ifall du alltid förlåter för hans/hennes misstag... nu syftar jag mestadels på förhållanden. förlåt inte för mycket, tillslut leker din partner med dig och tar dig alldeles för givet. du kommer bara bli sårad
ÄNNU en sak jag har erfarenhet av. jag togs för givet.... JUST FÖR ATT JAG ÄR SÅ JÄVLA SNÄLL
jag ska lära mig hata.
lär mig?
fast jag hatar något
när folk spelade spratt med mitt hjärta
något jag aldrig ska förlåta
aldrig i mitt liv
jag har förävrigt försökt designa om min blogg men det går åt helvete.
tack för mig
ett leende säger mer än tusen ord
gör det verkligen det?
annars kan jag alltid förlita mig på
"glimten i ögat"
hoj
hej känslo vrak - godnatt
ditt skratt ekar i mitt huvud
jag blir yr och förtrollad på samma gång
du är ren magi min kära
pure magic
jag tror på nånting
vad det är
är jag inte säker på än
let it be somthing beautiful this time
kiss me goodnight
godnatt
bh bild behöver inte alltid vara vulgär
den sprider glädje på något vis
i find it funny
do you?
idag är en kass dag - ?
och det är det ingen kille i världen som kan ge
har försökt för många gånger
jag har krossats för många gånger
vill inte försöka mer
fan..
jag tänker kortfatta mig nu och bara säga att idag mår jag officiellt dåligt.
baby vart är du?
kommer du nångång
eller är du bara ren fantasi?!
korvfest - ensam är starkast
helvete vad många det är som läser min blogg föressten! jag kände mig som en kändis! helt underbart. vilket nu gör att jag måste uppdatera min blogg hela tiden eftersom så många följer den. tack till er som läser!
igår var en as härlig kväll, bokstavligt. det började på slipan där vi skulle se Guezz Not spela! jag som skulle ösa, i'm sorry grabbs! nästa gång ska jag ösa satan där framme vid scenen!
sen drog vi till domsjö (dumsjö som hultman skulle sagt) på fest hos malin. tack för festen! as roligt.
dirr när man kom dit och gick in till köket kom korvarna som på löpande band. det var nice! jag älskar för övrigt bjurras hatt. ah! den var dyng nice men han tog tillbaka den hela tiden.
sen så sjöng vi singstar men helvete för hanzon, han vann varje jävla gång. fast! på ring of fire blev han stolt över mig att jag var så duktig. för jag vann över hultman och brudarna som tävlade mot mig!
sen sprang man runt och fördrev tiden med att prata med alla och bara vara. min tid fördrevs mest tillsammans med oliver och bjurra vid skostället. massa kramar och pussar blev det till allt och alla också. mina killkompisar är gosigast. men gulligast var bjurra som kom och kramades hela tiden, mys pöjk.
mandus fick endast en sån här dammvippa (?) som kvinnligt sällskap. fast bara för att vara en gentlekvinna bedrog jag med 3 kramar och en puss så mandus gick därmed ifrån festen, nöjd? i hope haha. vi ska förövrigt köpa hatt, så vi i framöver blir coolast på festen!
sen gick malin runt och spann fast människor i handklovar! jag blev offer tillsammans med hultman, där gick vi, ungefär 5 minuter sen ville hultman inte längre vara ihop bunden med mig..... -.-'
kvällen fortsatta ungefär såhär hela kvällen tills vi tillslut var tvungen att gå! tråkigt att det tog slut så fort. för jag hade jätte roligt!
tack alla (nu ska jag rabbla upp de folk jag tyckte gjorde min kväll värd) - kim, hultman, fredrik, bjurra, oliver, håkan, mandus, hanzon, russell. dem jag kom ihåg! säkert många fler som bidrog med skratt och skoj men dessa grabbar är nå extra alltså! hel härliga, mitt korvgäng!
fredagen var bara konstig så den orkar jag inte ens ta upp.
nu vet jag. jag vill inte ha någon nära, vill inte ha någon intill mig. jag vill vara ensam. jag är bättre så!
jag är en sån tjej som ingen kille egentligen vill ha. jag är för synlighets-kär. jag älskar människor. mestadels killar och vilken kille vill ha en tjej som endast umgås med killar?
som igår. jag strulade inte runt! jag pussade mina kompisar, kramades med många och stod och blev omhållen av killkompisar. folk kanske tog det fel men jag vet, eller är så gott som säker att mina killkompisar tänker såsom jag gör. en puss hit eller dit är inget mer än en puss. jag älskar närhet och bus med mina killkompisar och ser inte något av mina beteenden som dåliga. jag bara älskar att vara jag för jag är så pass obrydd. jag är inte den bitchiga tjejen eller den blyga. jag är mig själv. vilket alltför många har svårt att vara.
första intrycket är alltid det personerna ser. men ett utseende är inte allt, det är insidan som räknas. så tänker jag iallafall. man kan inte döma varann för utseenden eller rykten. DOCK, när det gäller killar, kan rykten ha en viss betydelse. de har dem som sagt haft på mina ex iallafall. men iallafall.. dömande
jag känner att jag hellre är jag, älskas som jag är och fortsätter vara obrydd. jag trivs som jag är och jag är bäst så.
finns ingen kille som kan få mig att bli bättre, få mig mer uppskattad eller mer populär. jag kan inte sitta tro att folk ska GÖRA mig till den jag -ska- vara. jag -ska- inte vara någon, jag ÄR mig själv och finns ingen som kan ändra mig.
därför ska jag vara ensam.
det brukar sägas att många vill vara tillsammans med någon för att få bekräftelse att man är bra? varför är man bättre när man för de första kan förändras negativt i ett förhållande och för de andra förlora en viktig del av sitt liv. jag har förlorat ungefär 2 år av mitt liv på grund av förhållanden.... tråkigt nog.
jag får mer bekräftelse att jag är bra när jag är ensam än när jag är tillsammans med någon.
när jag är tillsammans med någon är det en person som nöter in i skallen på mig att jag är bra och underbar och blablabla, men idag, när jag är singel, får jag bekräftelse hela jävla tiden att jag är en bra tjej.
vad fördrar ni? en person som kanske är hos er i något år, som nöter in i eran skalle hur underbar ni är och hur älskade ni är.. eller, en grupp människor som alla älskar dig men ger dig bara den bekräftelsen då och då, men när du väl får den, är den iallafall äkta..
man behöver inte ha någon för att få bekräftelse att man är bra. jag lovar er det!
kärlek kan vara underbart och förhållanden kan vara värda all den tid i världen som går åt för de, men enligt mig, är det överskattat att förlita sig på kärleken och dess ändamål.
man är bra, på ett eller annat vänster.
tvinga er aldrig att bli kär.
jag tror jag just försökt....
idag mår jag bara konstigt av det.... fuck
den nakna sanningen finns inom oss
ibland når den utsidan
ibland förblir den våran hemlighet i evigheter
jag är alltför öppen om sanningen
den nakna, brutala
sanningen
känslosnack - varje gång
hur kommer det sig att varje fest jag är på står jag och berättar mina usla förhållanden? jag tror halva övik vet om hur mina förhållande varit. både genom att läsa min blogg och sedan höra mina "föreläsningar" på fester.
men det är lite roligt, för egentligen har jag haft ett ganska intressant relations stadium i mitt liv. bara killar som går bakom ryggen och som går runt och säger att man är störd till polarna, utan någon som helst anledning. NICE.
ibland börjar jag undra om rykten faktiskt kan vara sann. att innan man är med en kille, kolla vad han har hör rykten bakom sig (om han nu har de). för jag menar, alla rykten som gått om mina ex har varit sanna? nu i efterhand har jag märkt det. jag har officiellt blivit playad. hurra för mig, suck... typ
ingen kärlek där inte. bara ett tidsfördriv för dem för att veta att de alltid hade någon de kunde gå tillbaka till när de svikit, eller bara ha för att under tiden hitta en ny. jag bara var, egentligen. jag vet inte hon eller den. jag bara var. inte HON, inte DEN speciella. jag bara... var.
jag skrattar åt det som en gång fick mig att gråta.
för jag vet ju innerst inne att jag kan få bättre men man nöjer ju sig med det som är mest lättfångat. de som man inte behöver kämpa för. de som man slipper lägga ner tid på. de som kommer utan vetskap eller förvarning. den falska kärleken.
det finns falsk kärlek. det är första känslan kärleken. man kan INTE gå på första känslan. klart det pirrar i en när en ny kille rör vid en för första gången, man kanske inte ens känner varandra speciellt bra, då blir det ju spännande.
men det är inte kärlek? det är mer sexuell lustfylldhet om du frågar mig.
man vill ha mer av honom. närheten om nätterna är äventyrlig. men dags känslorna är mer...sexuella? det är liksom inget det här "vi går på en promenad" "vi tar en fika och går en sväng på stan" "vi åker till min mormor och morfar och hälsar på"
NEJ! det är inte sånt som medför i den falska kärleken. då vill man ligga hemma, bara vara, inte åka ut, bara finnas helt enkelt. men inte på ett kärleks fullt sätt...........
jag kan ha HELT fel. men så känner jag.
för jag tror att kärleken mellan mig och de två senaste, har i slutändan blivit falsk kärlek. för vi gjorde ingenting. vi hade slut på den äventyrliga lusten. JA, för att vi för de första inte kände varandra och för de andra, inte var kär. på de sätt vi först trott..... när vi gick på första känslan. suck..
puss från mig.
gå aldrig på första känslan
kärlek är mer än en känsla
varje dag som går blir det allt tydligare
men är det mot de positiva eller negativa?
jag ser inte skillnaden
låt mig bara inte se fel
jag klarar inte det ♥
