människor! jag läste nytt grassmonkey.blogg.se's blogg. nämligen malin's blogg. hon har så jävla rätt i hennes åsikter om människor som anser dem själva tjocka. malin har stått ut med skitsnack och blivit kallad tjock. hon har en anledning att uttrycka sig som hon gör men hon söker ingen sympati från oss runt omkring utan vet att den enda som kan förändra henne är hon själv. hon är nog världens starkaste människa och ni borde se upp till såna som henne.

det jag menar är att varför håller människor på att klaga på deras vikt och deras kroppar för bara för att få tröst och sympati från omgivnngen? det är ingen skönhet att ha utstickande revben eller nyckel ben som man kan dricka saft ur. vad är det vackra i en kropp utan kött? säg mig det.
men det är så synen på den perfekta kroppen är. och alla verkar sträva efter den där jävla ben biten som ska kallas kropp...
är det liksom ens nödvändigt att gå runt och säga hur tjock man är trots att man inte är det för fem öre? folk runt omkring anser ju en bara jobbig och löjlig.
jag pratar allt för ofta om detta med mina killkompisar och jag hoppas inte jag söker någon tröst, klart jag kan vara missnöjd med mig själv nångång då och då också men vem kan göra något åt det? ne, ingen, bara jag! varför ska jag då gå och söka tröst hos någon som inte ens bryr sig eller kanske till och med säger: men gör något åt det då?
bara för att de blir så less på allt tjat om denna smala kropp.. killar vill inte ha ben.
sen att folk ens orkar sitta och säga hur LITE man har ätit. fan jag stör mig på det. varje gång jag hör det, vill jag bara slå personen. det är för i helvete ingenting att vara stolt över om du bara ätit två mackor på två dagar?! men vissa tror tydligen det. och det värsta är att de här personerna vill skryta om hur lite det äter för att det låter bra... för det brukar jag också göra. jag är stolt när jag äter lite.. som när jag hade ätstörningar i 8-9:an och min mamma och pappa sa att jag åt som en fågelunge. jag kände "YES!", eftersom jag åt så lite och kände att jag inte behövde oroa mig för min vikt och min mage.
men istället för att gå ner i vikt så var jag trött, grinig, ledsen och allmänt nere mest hela tiden. jag sov varje rast på skolan och under hela 9:an bar jag mjukisbyxor, hade fett hår och bar aldrig smink, för jag orkade inte... jag tränade regelbundet för att inte bli tjock och jag mådde inombords rent skit! men vadå, jag vill bara bli smal och ha den "perfekta" kroppen?
det är som människor som att skippa lunchen på skolan. visst gör jag det ofta, och det är just den anledningen att jag tror att jag kan bli tjock och hellre skiter jag i att äta. men egentligen, hej idiot?
jag menar, jag blir inte tjock av nån potatis och några köttbullar? jag blir inte fet av ett glas mjök? jag blir inte runt i ansiktet av en macka med smör? varför tror folk det? MAT ÄTER VI PÅ SKOLAN FÖR ATT KLARA DAGEN!!!!!! jag äter alltid nu. om inte lunch, köper jag en macka, för jag behöver mat. det behöver alla....

människor måste sluta att tro att dem blir tjocka av mat.
för det blir vi inte.
och tjejer, killar föredrar inte tjejer med ben utstickande överallt.
det ska finnas något där, lite att ta i om man säger så.


vackrast är lagom
lagom är vackrast

be enought
not more
not less
just enought.