jag har fått något fel. jag har en tillfällig sinnesrubbning. ett nervös sammanbrott är på ingång. jag kan inte hålla igen porten längre. snart kommer hela jag överfyllas med flera smärtande känslo svall. jag kommer gå sönder från hjärtats rot

de senaste dagarna när fjärillarna lekt vilt i min mage har mitt huvud varit på en helt annan nivå, i helt andra tankar, som i en annan värld. 
jag mår ständigt dåligt över att jag faktiskt inte kan glömma. det är något som satt sig på min näthinna och vägrar släppa taget. jag kan beskriva min saknad som ett sår i min mage som pulserar dygnet runt och ständigt gör olidligt ont. en frätande känsla.
om nätterna kan jag inte sova om rummet är bäcksvart och ljudet från ovanvåningen inte längre hörs. jag blir som isolerad i mina egna tankar om jag inte hör ljud omkring mig. då kommer den hemska saknkänslan och påminner mig om lyckan jag kände just då. då, dagar, månader, år sedan. och jag vet att inom mig finns ännu något kvar och helt öppet och ärligt hatar jag det. för detta påminner mig om när jag togs för givet om alltid förlät. 
men jag vet, tragiskt nog, att om frågan skulle ställas skulle det i mitt huvud eka JA men min mun skulle få fram orden NEJ. för även hur stor saknaden är, är chansen lika stor som innan att jag kommer stå sårad tillslut. men chansen är lika stor att det kommer gå denna gång. 50/50 är chanserna. skulle man våga chansa då? - svar nej. varför vet jag inte. men den sista känslan fick mig på andra tankespår. jag är stark.

på ett icke så poetiskt sätt, som jag på något konstigt sätt fastnat för att skriva i så ska jag försöka förklara hur jag menar.
jag kan ställa er frågan - har ni hat älskat någon?
jag hat älskar nog fler än en. jag har slutat att endast hata nu. för jag känner att innerst inne hade jag så starka känslor för personerna i fråga att jag inte längre kan hata eftersom de älskvärda börjar krypa fram.
jag börjar alltså inse att det personer jag verkligen vill hata, inte går att hata. inte längre. det är som att jag börjar tänka tillbaka på de verkligt bra stunderna jag hade med dem. hur glad jag faktiskt var.
det är något som ingen människa ärligt nog vill känna. inte om en person som faktiskt sårat en djupt. sen nu, idag, månader och år senare, kommer känslan tillbaka. den känslan som man aldrig vill ska komma. men jag tror det finns en logisk förklaring till att man känner såhär. man var kär. öppet och ärligt uttalat nu, jag var bokstavligt talat kär.
det är sjukt, så olidligt sjukt.
men mina känslor var som besvarade för stunden tillsammans med vissa. det var något speciellt inom mig som besvarades.
idag känns det skumt att skriva såhär efter allt hat jag gett dem tidigare. men hatet finns där bakom, för jag vet att jag blivit djupt sårad och det är något som ingen kan laga. för det är känslomässigt förstört in i minsta detalj inuti min kropp. varje litet känsloskåp öppnades och stod på glänt alltför länge. mina känslor "flashades" inför min kära. de enda de gjorde var att ta mina känslor, knyckla ihop dem och kasta dem i närmasta pappaerskorg.
men, jag var fortfarande kär. kär kär och åter kär. det är ett sånt sjukt erkännande från min sida. men ibland måste man kanske häpna också?
men nej. jag tänker aldrig på fråga gå tillbaka något gammalt igen.
nytt är så mycket bättre.
det gamla är genomskådligt. troligtvis kommer det sluta som innan.
så. nytt denna gång




mina hatiska känslor når dig hur som helst
även om du sätter in mig i en box
är jag närmare än du tror


jag ser dig överallt
fasansfullt ska jag följa
varje dag och varje natt


känn hatat