jag önskar att de fanns en fjärrkontroll som fick tiden att stanna och sakta börja snurra baklänges. för jag vill känna helhet, igen.
jag avundas kärleken som på något skumt vis frodas överallt och omges runt alla, utom runt mig.
MEN jag har givit ett löfte inom mig själv om äkthet och väntan och det ska hållas vis.
jag är full av blomstrande kärlek som inom en snar framtid ska frodas och giva en speciell människa just det jag saknar i detta nu; äkthet, ärlighet och det som ska kallas kärlek.
Deprimerande inlägg men att vara ensam i en värld omkringad av kärlek lämnar sina spår i ens inre och saknaden träder fram.
jag är inte desperat och jag söker ingen sympati. jag är tonåring och har stunder som dessa.
stunder då man är liggandes i sängen en kväll och skriver ner känslor på ett A4:a bara för att. ett sätt att dämpa de konstiga känslorna just den stunden.
ingen kan ta mina känslosvall ifrån mig. jag är tonåring och istället för att hålla allting inom mig delar jag med mig av känslorna på ett poetiskt sätt som inte bokstavligt beskriver känslorna in i minst detalj men trots det, besriver en känsla. en känsla som jag för stunden känner.
it's just the way I am.



alla känner som jag gör just nu, ibland. jag vet att mina nyss skrivna ord beskriver minst en annan människas exakta känslor. ord kan beskriva inte bara ens egna känslor, utan även andras.



jag mister mitt yttre
men stärker mitt inre