jag sitter och tänker på hur glad man kan vara när känslan finns, fast den ändå är långt borta. jag menar, man kan ju tänka positivt och verkligen ha hopp i saker och vara jätte glad.. fastän det inte ens är självklart.. ingenting är självklart liksom. jag har det nu fastän absolut ingenting är ens minimum att vara självklart!

varför hoppet finns där vet jag inte och varför man har hopp om oklarar saker är helt enkelt.. oklart?
jag tror att många alltför ofta har för mycket hopp i saker som i självaverket inte är klarar för fem öre... man går med hoppet och huvudet högt för att sedan bli krossad på sina alltför höga förväntningar.
man måste sluta ha så höga förväntningar och istället ta det stegvis som det kommer. om det gäller kärlek, skolan, fritiden, familjen, vad som helst, kan man inte bygga upp en förutsedd bild på vad som kommer hända.

kärleken som man kanske trott varit på känn var i självaverket lika långt borta som en kroppsförlamning..

jag går inte med huvudet alltför högt men jag hänger inte läpp heller. jag vill se vad jag får utav mina förväntningar men jag vill ändå inte se. antingen krossas jag eller så byggs jag upp och klättrar till en högre pedistal.





utöver mina tankar
finns även känslan där
detta är underbart

äkta eller? ♥