när det gäller mig och förhållanden så har jag alltid föredragit förhållanden framför att vara singel. jag trivs bättre tillsammans med någon helt enkelt.
men jag kanske inte är världens bästa flickvän om man ser till detaljerna. nu frågar jag er - vart går gränsen?
jag vet inte vart gränsen går när det gäller hur man får vara när man är tillsammans med någon. under de senaste förhållanderna har det varit rätt strikt när det gäller mina killkompisar. vissa fick jag inte prata med, syntes en bild på mig och en kille som kramades blev det ett helvete, jag tilläts aldrig att vara med killar ensam.
är detta rättvist? ska det verkligen vara sådär?

jag har själv aldrig ansett mig som en dålig flickvän. men mina dåliga sidor antar jag väl är att jag bland annat är väldigt kramig. jag kramas med killar dygnet runt, på skolan, på fester, överallt. jag är offentlig med min vänskap till killar för jag anser att krama en killkompis är exakt samma sak som att krama en tjejkompis.
sen har jag en tendens att pussa mina killkompisar på fester (endast om jag är singel såklart). dessutom umgås jag mycket hellre med killar än tjejer i många lägen. vilket vissa av mina pojkvänner inte accepterade utan sågott som tvingade mig att bryta kontakten med vissa killar som de ansåg att jag stod för nära. tråkigt nog gjorde jag ju det också, alltså bröt kontakten med mina närmaste kompisar, bara för att de var killar! sjukt.

jag är en förhållande tjej. det är nog det i livet jag vet att jag är bra på.
att vara någons flickvän.