Det är baby-bom överallt. Folk är gravida hit och dit, väntar eller fått små knoddar och jag känner mig helt matt. Jag vill också bilda familj.
Men jag kan inte komma ifrån känslan att jag ska vara för ung? Att folk ska kolla snett? Att min släkt och familj ska tycka jag är dumdristig? Att mina kollegor på jobbet ska få en chock? Att jag inte är mogen? Att jag bara vill ha barn för att de är söta? Att jag bara vill ha barn för att alla andra ska ha det?
Nejnejnejnej och åter nej.
Jag vill ha barn för min, och Pontus, egen skull. För att jag vill leva med honom, och ta nästa steg. Jag älskar vår lilla familj, mer än allt annat. Och utökning av den, hade bara gjort den tusen gånger bättre.
Bebi-febern är ett faktum, men tur är det att världens finaste Angelica snart får en dotter som jag kan få snusa på och gosa med!