Jag har varit hundägare i 6 månader och det är det bästa beslut jag någonsin tagit.
Jag skaffade en franskbulldog, för att jag ville ha just den rasen. De är envisa, inte dumma, bara jävligt envisa. Ger du dem ett kommando måste du vara bestämd. Du kan få respons men du kan lika gärna bli nonchalerad, och då gäller det att vara med och visa vem som bestämmer.
De är även väldigt matte/husse-kär och visst, det är mysigt och ganska härligt att ha en liten följeslagare efter sig. Men det kan slå över så lätt och övergå från gulligt följe till vaktande. Vilket det gjorde för Loco. Där kom min lilla bebis till att bli ett litet monster istället. Och där och då fick jag uppleva rasens styrka och envishet på en helt annan nivå. Och från den dagen insåg jag att jag var tvungen att bli en ledare, och låta min hund vara en hund. Inget annat.

Men jag sket och skiter fullständigt i folk som sa och sagt att jag var dumdristig som skaffade just en franskbulldog som första hund. För det var en fralla jag ville ha, en utmaning och det var så det fick bli.
Och utmaning fick jag, med råge, men jag ångrar ingenting. De femsiffriga beloppen jag lagt ut i kurser, kastrering och saker är inget jag saknar eller velat lagt på annat. Det har varit värt varje öre.

Jag tog en risk med att skaffa en hund, speciellt nu då jag även tog på mig en sådan stark ras som franskbulldog. Men jag klarar det. Jag har engagemanget för att ge min hund det bästa. För mig finns det inte någon annan utväg från problemen än att fixa dem. Och jag och Loco går framåt hela tiden och jävlar vad bra vi är, seriöst.

Tveka aldrig att skaffa er en bästa vän, så länge ni vet att vad som än sker och vilka problem ni än kan få med hunden, att ni aldrig ger upp. Engagemang och vilja har varit min drivkraft dessa månader och utan det och mitt tålamod hade jag nog redan omplacerat Loco.
(okej, det handlar om 6 månader.. Det är ingenting egentligen. Men det har varit intensiva månader och jag vill dela varje minut av det)