Ikväll insåg hur sjukt mycket jag och Pontus skrattar åt varandra, med varandra, tillsammans.
Och det är rätt fantastiskt, med tanke på våra så olika personligheter.
Vi kompletterar varandra alldeles för bra. Inte alltid, men oftast.

Jag älskar att vi passar så bra ihop. När jag är arg, lugnar han mig. När jag är ledsen kramar han om mig. Han ba finns där, hela tiden, helt enkelt.
Det är så, så, så, så bra.