..Men framtiden är bättre.
Satt och läste igenom Pontus blogg, från 2009 och framåt. Och jag blev förvånad, nästan lite upprörd, men samtidigt glatt förvånad och innerligt lycklig.
När jag och Pontus träffades i början var öl, snus och modo det enda som gällde. Fika på stan timtals per vecka, hundringar försvann som sand mellan hans fingrar. Lite smått omogen, ja. Och jag brydde mig inte, för vi båda bodde hemma, gick i skolan, var 17-18 år gamla.
Vi umgicks när han hade tid för mig. Mellan hockeyn, tifo, träning och fester fick jag klämma in mig. I efterhand är jag väldigt glad att vi umgicks mycket på olika håll och hade våra egna liv också. För vem visste att ett år efter skulle vi umgås 24timmar om dygnet, under samma tak. Vi flyttade ihop.
Och vi har gått igenom mycket sedan dess. Först och främst har min älskade pojkvän gått från ung och lite bortskämd till att vara, rent ut sagt, perfekt. Jobben flyter på, vi har världens finaste lägenhet, två katter och ett gemensamt liv.
Och när jag läste Pontus inställningar till jobb, sin framtid i hans blogg från -09, kan jag inte annat än skratta mig lycklig att han mognat så. Att vi mognat så.
Den är sinnessjukt vad mycket vi gått igenom för att ta oss till där vi är idag. Vi är (citerat från Pontus bästa vän Mattias) "Ett ungt pensionsärspar." Och den bemärkningen stör mig inte det minsta.
Jag har hittat rätt. Den bästa tiden är nu, tillsammans med min finaste sambo.

Det gågna var underbart, men vad som komma skall, ser jag ännu mer framemot. Bara jag får fortsätta framåt med honom, min fine.








Underbara, snart tre år. Låt det bli många fler.