Jag ser en illusion. En spegelbild vars reflektion ingen realism visar. I min illusion är min kropp en hög fett där det sticker ut, där det dallrar. Jag hade svält mig själv om jag inte hade sån aptit, jag hade tränat om jag hade motivation men jag har aptiten och inte motivationen.
Även om storlek xs pryder min överkropp och storlek 32 min underkropp är det stort, för stort.  Jag pressar i mina lår i storlek 25 även om jag inte kan sitta i dem eller knappt andas. Nu ska jag sälja byxor i storlek 26 för att det är förnedrande att titta på dem, prova dem och inse att de inte passar.
Det är förnedrande.

160 centimeter med 54 kilo är ingen stor människa. Det är en normal människa. Men i mina små grön-blå ögon är den en hög av förnedring och förudmjukelse. Det är jobbigt, bara sjukt jobbigt.