Klockan är 02.25 och jag har inte en tanke på att lägga mig i sängen och somna in. Nej istället sitter jag sysslolös i soffan med en smått snarkande kissebebis brevid mig. Jag hör även min fines små grymtningar från sovrummet. Tvn står på men jag hör inte vad de säger och bryr mig inte om vad de gör. Det är oväsentligt just nu.

Jag har mycket annat i huvudet just nu. Hur kärleken får mig att stå stadigare, men hur fallet gör ondare varje gång jag tappar fotfästet. Blåslagen inombords med sår som aldrig riktigt läkt försöker jag glömma bort och stänga ute mig från mig. Och även om timmar flyger iväg och det i kroppen känns bra så slutar det densamma. Tårar nedför kinderna, ensamt invirad i en filt försökte jag men misslyckades. En timme blev två timmar och två timmar blev plötsligt en evighet. Ilskan försvann men egot gav inte med sig. Att lägga sig är förlust, att vika sig är svagt. Jag har lagt mig förr och visat sårbarhet och förlorat. Idag är jag en mur av sten med ett hjärta av is och än idag förlorar jag. En egoistisk jävla förlorare i ett lopp av misslyckanden. Och säkerligen tjugo timmar försvann innan något ljud lämnade min kropp och innan mina ögon vågade möta den illa behandlade. Egoisten inom försvann aldrig helt och här sitter jag sorgsen, förbannad och helt jävla uppriven. Jag kan aldrig ta tillbaka den skada jag försätter min älskade i och aldrig heller få den ogjord. Jag börjar se klart - jag är inte älskbar.