Varför sitter jag fast i det förflutna?
Jag kan helt enkelt inte acceptera ett tidigare liv. Jag kan inte förklara varför mitt huvud inte lämnar det gamla bakom sig. Men ont gör det. Speciellt när jag förstör för mig själv samt mitt förhållande, bara pågrund av idiotsaker som gamla flammor.
Jag tänker inte låtsas som att jag är felfri för det är den fetaste lögnen på länge. Jag är nog helt omöjlig att förstå sig på och jag går inte att läsa av. Mina utbrott kan komma när som helst, utan anledning.
Jag kan inte kontrollera mig när det gäller annan kärlek än till mig. Och det finns säkert, om så få, de som känner som jag.

Jag har mina skäl att jag ibland blir psyk i mitt huvud. Men det finns ingen ursäkt till att jag anklagar en helt oskyldig människa för svek. Det är mitt ego blandat med mina knäppa tankar som ändå "vet" att jag kommer förstöra det hela i slutändan, så varför bete sig, tänker jag? Idiotiskt, jag vet.
Jag kan inte annat än be om ursäkt till min älskade sambo, pojkvän och fantastiska människa, Pontus, för allt du fått stå ut med, när det enda du gjort i vårt förhållande är att ha varit helt underbar från dag ett.

Varför jag skriver detta är för att, framförallt jag själv, ska förstå hur mitt beteende förstör. Det är viktigt att inse sina fel innan man kan bearbete dem. Alla gör vi fel, vi är mänskliga.