Ibland kan jag bli jävligt ledsen över att veta vad jag tidigare gjort, sedan inse att ingenting är sig likt nu. Jag hatar känslan av att veta att någonting som tidigare kom naturligt och var spontant istället är genomtänkt och planerat numera.
Som om och handlingarna blir för genomtänkta och ställs med krav, istället för att bara komma.

Jag tänker för mycket. Hur jag är. Hur jag ser ut. Hur jag ska vara. Hur saker ska vara - Bara pågrund av avundsjuka och osäkerhet. Jag vill vara perfekt. Men perfekt har sina operfekta sidor, eller hur?
Det levde jag med förut - att jag inte är perfekt.
Nu är det allting som snurrar i mitt huvud - att vara perfekt.
Vilket istället gjort mig mindre perfekt än någonsin.