Okej, född, vi säger 1996. Då är man 13 år, fyller 14 iår.
När jag var tretton trodde jag att jag ÄGDE världen. Jag hade pojkvän, drack, hade mycket vänner och levde livet. Plus (minus) i kanten då var att jag hade ett humör som inte gick att styra. Jag stack hemifrån såfort mina föräldrar ville prata, smet ut, drack, ljög och orkade aldrig anstänga mig för att varken lyssna eller bry mig. En jävla skitunge var jag.
Men nu när jag ser min syster och hennes kompisar blir jag bara rädd. "Tretton år och dricker, tänker jag. Är de inte friska i huvudet? Jävla småskitar"

Är det meningen att "barn" ska supa, slåss, börja "vuxenlivet" och sluta bry sig, när de knappt nått puberteten?
Ännu värre är att jag faktiskt reagerade när jag i ettan (gymnasiet) hade klasskamrater som aldrig druckit. "Vilka töntar, tänkte jag då"
När jag sitter nu är jag fan bara stolt över dem som inte faller för grupptryck och börjar leva "vuxen" innan puberteten. Nämen, det är faktiskt patetiskt och hemskt att jag överhuvudtaget tänkte så om människor som egentligen bara hade mer innanför pannbenet än en själv.

Det värsta är att hade jag fått göra om hela mitt liv från när jag var tretton, hade jag nog inte gjort mycket annorlunda. Jag hade dock kanske tänkt efter liiite före och speciellt insett att man oftast inte hittar sin stora kärlek vid tretton (vilket var största orsaken till mitt äckligt jobbiga humör)
Men visst hade jag gjort mer vad jag ville, än vad mina föräldrar ville. Jag hade börjat dricka och kanske smitit ut en natt eller två.
Men det är fortfarande liite skrämmande hur jag faktiskt var, och att jag faktiskt var precis som min systers många kompisar. Supande, uppmärksamhetssökande, kompisbytande skvaller-fjortis med mascara-klumpade ögonfransar och läppglans för en hel kvinnoförsamling. 
What to do? Om 5 år börjar tjejerna och killarna bli "vuxna" när de är tio.  

Alla växer upp för fort...sen när slutade alla vilja bli som Peter Pan?