Jag skrev om badboys för någon dag sen. Nu sitter jag istället och läser gamla inlägg på min blogg, och hittade ett där det står att jag är en hemsk flickvän pågrund av hur mina ex varit mot mig. Jag tänker klargöra en sak, som jag stör mig på när jag läser, är att jag har haft EN som svikit mig, hjärtegrops-djupt. Resten har sårat mig, men inte djupare än att jag gråtit en skvätt sen inte brytt mig.
Otrohet klarar jag inte av. Svartsjukan har hemsökt mina sinnen sen år tillbaka.
Jag kan väl beskriva mig förtillfället som ett hopplöst kärlekskranks-nervvrak med känsloutbrott orsakade av gammalt kaos.

Men att skriva att andra människor förstört mig är mer lögn än sanning. Visst kanske jag inte vore lika hopplöst svartsjuk men kärleken trycker ner oss alla, någongång.

Otrohet sätter sina spår i varje drabbad människa, och det finns inget som botar den svartsjukan och oron som man har inom sig. Även om man kan kontrollera sig från utbrott och hysteriska anklagelser är otroheten i sig alltid genomförd, och det vet man.
De människor som aldrig blivit bedragna vet inte vad vi bedragna faktiskt gått/går igenom. Att veta att en människa delat samma sexuella kontakt, under samma tid, med ens kärlek, sätter nya spår i varje nypåbörjat förhållande man ger sig in på. Varje ny kärlek har samma tendens att kunna knulla en annan, som den otrogne hade.
Därför måste man ibland, kille som tjej, försöka förstå sin partner OM hon eller han berättat om en tidigare otrogen partner. För otrohet sätter spår, djupa som skrapsår.

Visst kan jag smått hålla med mig själv om att lite av mig sabbats pågrund av svek. Men en dumpning eller fetdiss är ingenting i jämförelse med en otrohet. Därför måste jag ta tillbaka att alla förstört. Alla har sårat, men bara otroheten satte sina spår.