Såg cops reklamen igår, och varje gång jag hör låten "Bad boys, bad boys" kommer samma tanke upp. En badboy?
Jag har själv varit med någon badboy, någon egoistisk översittar drummel och någon första-blick-dömd.

Jag har som många andra inte riktigt förstått varför man faller för de tölpar som får en att må dåligt inombords, men strålande utåt. Strålande utåt menar jag med att många känner sig självsäkrare med en Brad Pitt-liknande varelse ur filmen "Fight Club", vid sin sida.
Jag har också hört att många dejtar badboys för "modersinstinkten" av att kunna ändra en människa till det bättre? Sen finns det såklart att man som tjej vill ha en manlig (varför nu badboys anses manlig?) man ut i fingertopparna. En som slåss, super och finns att skydda tjejen sin i alla väder. HM?
Sen finns det fall där man behandlas som skit, trycks ner under jorden om inte lägre och får leva med det, helt enkelt, pågrund av killen. Been there, done that.
Varför man fortsätter träffa skitstöveln har kanske med att göra att man är kär, att man ?vet? att det går att förändra eller helt enkelt att man är för feg för att ta ställning. Finns så förbannat mycket olika tankar kring varför många dras till den typen.

Ibland kanske känslan av att det ska vara vi tar över och man är fast i skiten med skiten själv, utan att man riktigt förstår. Man tror sig ha en människa mjuk som bomull inombords, för att han lyckats dra fram de goda sidorna på tu man hand, för att få ett skjut en halvtimme därpå. Medan man själv står som en fån och gnäller varje gång man blir smutskastad, för att man förblindats av den sanningen som inte finns där - att det går att ändra på människor.
En människas personlighet går inte att ändra på, såvida man inte är två som vill.

Men vet ni, jag nämde ju översittar drummeln, och den typen hatar jag. Den patetiska övermogna 1.80's mannen med personlighet mellan en tjurig femåring och en störande boytoy-fjortis. Kombinationen som ni ser blir en saaalig blandning, och jävligt jobbig. Det jag menar är en sånhär typisk människa som tror sig vara störst, bäst och vackrast, klankar ner på människor och dömer personer bara genom att höra personens namn, typ.
Ni som mött dem, förstår mig. En annan personlighet denna typ kan ha, är skrytsamhet och blir tillslut "tyck-synd-om-mig"-sökande, när uppmärksamheten inte är tilltäcklig.
Dra mig baklänges vad jag hatar just denna typ av personlighet. Kanske inte just då, men när man tänker efter (vilket man borde gjort före) inser man vilken drummel man ödslat tid på.


Det är lätt att vara efter klok..ellllllleeeer?