Blir vi många gånger förblindade av kärleken?
Så pass förblindade att vi glömmer om vi är kär eller bara..stucked with it.

Det är alltför många förhållanden där småtjaffs tar över hela relationen, där en puss är en daglig ritual och inte en fin älskvärd gest eller där man svara: Jo det gör jag väl. När man får frågan: Älskar du hene/honom?
Förblindad blir man nog när kärleken lämnar boet, men fåglarna fortfarande är kvar.

Jag tror att man kan glömma bort att man är kär och istället livnära sitt förhållande på "det är så det ska vara". Man glömmer bort hur kärleken kändes och stannar med varandra för att det är så och varit så länge. Hjärtat har slutat tagit kamp mot hjärnan och kärleken glöms bort.
Det är lätt att bli förblindad och även om bråken tar upp 90% av den vakna tiden och skriken från grälen ekar i huvudet och hinner inte försvinna, innan nya gräl byggs upp. Ändå är det de 10% av romantik som ibland lyfts fram, som man bygger den såkallade "kärleken" på.

Nu låter jag bitter och inte verkar tro på kärlek trots bråk, men det är inte min mening. Det jag menar är ur min synvinkel kan inte två personer som 90% bråkar och är osams vara lyckligt förälskade. Hjärnan tar över, medan hjärtats talan inte längre räknas.
Man förblindas.