Igår låg jag och tänkte på en sak: Det vi har nu, kanske är borta imorgon.
Och nu syftar jag inte på typ pojkvänner. Utan snarare vår tillvaro, våra nära och oss själva.

Jag gråter varje gång det kommer upp något om att en människa förlorat någon. Och på senare dar har jag insett att min farmor och farfar och mormor och morfar inte varar förevigt. Varje år jag blir äldre, blir de äldre. Men så har jag aldrig tänkt förut.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan min farmors glada sätt eller min farfars bitska men så härliga kommentarer till allt. Min mormor och morfar älskar jag också, men träffar dem så sällan. 
Jag vet att man inte ska tänka såhär utan ta vara på tiden (VILKET JAG GÖR). Men i mitt bakhuvud vet jag att nu inte är föralltid.

Hur som helst, jag försöker vara med dessa älskvärda människor så mycket jag kan. 
Just därför blev jag SÅ glad när farmor ska komma till mig på lördag och hjälpa mig att sy!