lovely problem
När vi är singlar, varför får vi då lyckan att låta så jävla hemsk?
När jag är singel blir jag förbannad på tjejer som är med sina pojkvänner. Tar med dem på fester. Pratar om deras förhållande. Varför? - Jo, för att hon har vad jag saknar.
Varför kan vi inte låta lyckan hos en annan person få sprudla? Jag känner såhär nu för att jag just nu är den där tjejen alla singeltjejer kallar toffel, alla killkompisar tycker blivit tråkig. Bara för att jag inte är upp i ansiktet på mina killkompisar eller är lika öppen om mitt privatliv så är jag ingen alien. Jag bara är lycklig.
Jag vet att jag klagat så många gånger på andra tjejer för deras toffel-förhålladen. Men till vilket pris? Ren svartsjuka, i guess. Och jag tjänade inget på det. Jag blev bara less och gick runt och var förbannad på en människas förhållande? Det kan jag fortfarande bli... Men som sagt, det tjänar inget till. Låt andra människor vara lyckliga på sitt vis. Toffel tjugofyra timmar om dygnet eller ej.
Jag tror att man som singel kan ha svårt att tänka sig in i kärleks-tidernas rus. Jag sa innan jag blev tillsammans med p:
"Jag ska inte toffla!" "Mina vänner kommer först!" "Ska inte sitta med honom på skolan och sånt.. vill inte vara någon toffel!"
Det var vad jag sa. Vad gör jag? - Jo, allt tvärtom. Jag sitter med honom på skolan om jag känner för det, jag tar helst med honom på fester (för att jag har jävligt roligt med honom), jag tofflar gärna.
Där jag anses mest som toffel enligt mig själv är att jag alltid (i stort sätt) festar med honom. Men har man varit såpass bra kompisar som han och jag är/var det inte svårt att släppa loss bland andra folk. Vi sitter inte upp i varandra på fester. Jag går mitt håll och han sitt. Ingen av oss är speciellt svartsjuka, så det funkar perfekt.
Jag tror alla tappar singel-tankarna kring non-toffel biten när man väl blir kär.
Vad tror ni?
Jag ska ta vara på min lycka om så hela världen skulle kalla mig toffel.
det viktigaste är nog att man ställer upp för sina vänner lika mycket som man gjort tidigare, trots att man har pojkvän. vill man att kompisarna ska ställa upp när det har tagit slut med killen ska man ställa upp för dom när man är tlsm med han. så brukar jag tänka iaf :)
Tar med med sin pojk/flickvän på fest, så tofflar man inte, eftersom att då är man med sin partner + sina vännder . Och så länge man inte överger/glömmer bort sina vänner, så tycker jag att man får toffla bäst man vill :) Man ska inte behöva välja antingen eller - utan man ska kunna prioritera båda parterna helt enkelt . Right ? :)
Personligen kan jag känna mig sådär sotis på nellan när hon i princip hellre väljer att stanna hemma och snacka i telefon med rodney än att följa med ut. Men det är inte för att jag missunnar henne någonting, utan för att man i grund och botten är ett stort fett ego. Jag har alltid varit van att komma etta hos henne och få mer än 50% av hennes tid. Men när hon, man, skaffar pojkvän delar man det oftast upp det på hälften. så 50% av ens tid går till pojkvännen och vännerna får dela på resterande halva.. och oftast har man inte bara en vän, så från att ha haft halva nellan har jag nu bara en fjärdedel om inte mindre. Och det är klart man blir ledsen över att mista tid med sin bästa vän, men det får absolut inte gå över till ren och skär svartsjuka och ilska. Tror man har lite svårt att se det när man själv är på cloud number 9... hehe, Jag vet inte riktigt vad jag har babblat om nu.. hahaha lite tankar bara.
Förresten älskar jag dina långa, lite djupare inlägg!
