Ibland känns det som om jag bara förstör.
Jag ändrar en människa till något den ej är.
Även om det är med goda resultat och från mig goda avsikter blir jag ledsen.
På mig själv, mitt sätt.
Jag ville aldrig ändra dig.
Jag ville aldrig förändra dig.

Jag sitter i datarummet nu med tårar i ögonen. Har ni aldrig känt att en människa KÄNNTS mycket bättre? Att en människa VERKAR mycket bättre? Men kanske egentligen inte trivs..
Brukar ni aldrig fundera om den ni älskar verkligen trivs i den situation den är i? Partynissen har blivit hemmakvällskillen, hemmakvällstjejen blivit partybruden. Ni förstår?
Jag vill inte känna skuldkänslor men det gör jag.