Alla tankar snurrar. Jag behöver bara skriva av mig.
Du tog så mycket av mig. Varje liten blick fick mig på fall samtidigt som blicken lärde mig att säga stopp. Aldrig tänkte jag att orden inte behövde vara sanning. Jag antog för att jag ville. Jag antog för att jag följde mitt inre. Jävla skit alltså. Jag kräks på dina ord. Jag spyr på ditt face. Jag såg dig igen men mötte inte din blick. Jag sneglade bort för att undvika det tidigare oundvikliga. Jag ville inte känna. Känslan. Det svider inte längre. Det varken skaver eller river. Det bränns och det kväver. Inte så jag mår dåligt. Inte så att jag lider. Det bara känns. Det känns för att det kändes. Det kändes. Verkligt.
 Visst, löften tåls att användas. Om så värdet av dem är sanna. Om så betydelsen är verklig. Om så lyckan kan bli sann. När löftet bryts och magin försvinner. Härligheten förfaller och den ljuva harmonin blir kaos.

Man säger att man lär sig. Men inte ens ens egen magkänslan kan ibland stoppa en från att göra ett misstag som skriker en i ansiktet. En kyss i mörkret efter en gatubelyst stig. Ett ord blir en mening. En mening blir ett löfte. Ett löfte blir hopp. Hoppet blir svek. Nu står jag här.

Imorgon mår jag bra. Men idag vill jag döda.