Varför kan inte jag lita på vad som sägs?
Varför är jag så orolig?
Tar känslor över när man börjar känna dem?

Jag är nog inte ensam om att vara svartsjuk. Men varför blir man svartsjuk? Det fina "ordspråket": Jag är svartsjuk för att jag bryr mig.
Kanske är det inte bara jag som kört med dem orden när jag och pojkvännen bråkat? Det får ju svartsjuka att verka posetivt. Men är det posetivt eller ej? För min del kan jag hålla med "ordspråket", men å andra sidan.. Man kan ju bry sig förmycket? Eller?

Vad blir ni mest svartsjuk på? Tankarna eller de oskyldiga flörtarna?

Visst kan man få hemska tankar om tjejen som jämt skickar sms till honom. Visst kan man få tankar om hur mycket han vill ha bästa tjejkompisen som följde med på cafét häromdagen. Men hur mycket ska vi få låta våra tankar styra våra sinnen?
Och klart man blir lite svartis om ens kille spanar in någon lite extra eller kanske pratar med under en stordel av en utekväll. Men i mitt eget tycke är det okej att flörta. Det gör man jämt ute, om så en oskyldig flört. Ofta iallafall.
Samma sak med att spana in. Man får fantisera? Som om inte ni, folket, haft en lite smygfantasi om killen som sitter bredvid i soffan på en fest. Han är bara så snygg och på inte tala om tänderna hans. What a smile!
Right? Everyone got to have their own imagienation (?)