Känslan är ingen grund
Varför kära ned sig i något man inte känner? Något okänt. Något man inte beträtt ännu. Ett obemannat skepp.
Är de personliga delarna viktigast? Är de "lära-känna"-parten som är den avgörande delen? - Ja. För mig är det så.
Det går inte att bygga upp en framtid med en person man inte innan lärt känna. Man vet aldrig vem en person är helt och hållet. För en vän och en pojkvän har inte samma egenskaper i dessa två olika sammanhang. En kompis beteer sig inte på ett "pojkväns"-vis och viseversa. Och därför är det viktigt att ha en grund på den man planerar något större med. Man kan inte kasta sig in i något utan att veta vem personen är. Att upptäcka en skavank eller en brist hos en person är bara en posetiv del det hela. Det visar en personlig bit ur den personens personlighet. Det visar vad man har att vänta sig i slutändan, ungefär.
Därför anser jag att det är viktigt att veta vilken mark man ger sig in på och med vem.
Jag har aldrig lärt och känna en person helt innan jag börjat ett förhållande med den. Och på vår väg fick jag se både det ena och det andra. Otroheter och svek. Oärlighet och bråk. Så såg det ut när mina förhållande var väg att avrundas. Allt pågrund av att jag inte lärde känna den jag hade med att göra innan jag blev "kär". Jag blev alltså kär i någon jag inte kände. Och ärligt, hur dumt låter inte det? Det är just därför jag nu på senare tid insett att inte bli kär i handlingarna utan i själva personen.
Visst kan man bli kär i själva handlingarna för stunden. Men det är inget man kan ha som en grund till något större. Det är faktiskt inte mer än vad det är - En känsla.
Men jag har fastnat i den fällan alltför många gånger och baserat hela mitt förhållande på den känsla. Jag kallade mig därmed kär.. I vad, undrar jag då? I personen eller i handlingen? Jag kände inte personen.. Vad var jag då egentligen kär i?
Stor fråga utan svar.
Men jag har givit mig själv ett löfte om att aldrig kasta mig in i något jag inte är säker på, igen.
I vissa fall kan dock en känsla förklara mer än en hel livshistoria.
Är de personliga delarna viktigast? Är de "lära-känna"-parten som är den avgörande delen? - Ja. För mig är det så.
Det går inte att bygga upp en framtid med en person man inte innan lärt känna. Man vet aldrig vem en person är helt och hållet. För en vän och en pojkvän har inte samma egenskaper i dessa två olika sammanhang. En kompis beteer sig inte på ett "pojkväns"-vis och viseversa. Och därför är det viktigt att ha en grund på den man planerar något större med. Man kan inte kasta sig in i något utan att veta vem personen är. Att upptäcka en skavank eller en brist hos en person är bara en posetiv del det hela. Det visar en personlig bit ur den personens personlighet. Det visar vad man har att vänta sig i slutändan, ungefär.
Därför anser jag att det är viktigt att veta vilken mark man ger sig in på och med vem.
Jag har aldrig lärt och känna en person helt innan jag börjat ett förhållande med den. Och på vår väg fick jag se både det ena och det andra. Otroheter och svek. Oärlighet och bråk. Så såg det ut när mina förhållande var väg att avrundas. Allt pågrund av att jag inte lärde känna den jag hade med att göra innan jag blev "kär". Jag blev alltså kär i någon jag inte kände. Och ärligt, hur dumt låter inte det? Det är just därför jag nu på senare tid insett att inte bli kär i handlingarna utan i själva personen.
Visst kan man bli kär i själva handlingarna för stunden. Men det är inget man kan ha som en grund till något större. Det är faktiskt inte mer än vad det är - En känsla.
Men jag har fastnat i den fällan alltför många gånger och baserat hela mitt förhållande på den känsla. Jag kallade mig därmed kär.. I vad, undrar jag då? I personen eller i handlingen? Jag kände inte personen.. Vad var jag då egentligen kär i?
Stor fråga utan svar.
Men jag har givit mig själv ett löfte om att aldrig kasta mig in i något jag inte är säker på, igen.
I vissa fall kan dock en känsla förklara mer än en hel livshistoria.
Kommentarer
Trackback