Will it ever go back to normal?
Jag orkar inte ta tag i saker längre. Jag orkar inte engagera mig i något. Jag hatar att det är så. Det gör mig gnällig och tar rent ut sagt kål på mig. Jag vill ju inte vara i detta stadie längre. Jag har dock skärpt mig med försovningarna men då när jag väl sätter min fot i skolan så gör jag ingenting känns det som. Och nu sitter inte problemet i mat eller i dålig sömn. För jag sover bra, jag äter bra, jag motionerar och jag tar hand om mig, men ändå orkar jag absolut ingenting?! Jag vet inte om det har med min kropp i allmänhet att göra. Jag kanske återfått det med näringsvärderna (Mina värden var värdelösa och jag orkade ingenting). Men då var ju förklaringen att jag inte åt, men nu gör jag ju det. Jag förstår inte!
Jag känner mig förstörd.
Dessutom ser jag inte framemot saker som jag tidigare gjorde. Jag känner inte samma saker. Jag gör inte samma saker. Jag är helt fel ute helt enkelt. Och det suger. Allting suger. Jag har förvandlats till en negativ person. Vad händer? Varför händer det? Hur? Och när ska det sluta?
Bara igår. Jag tvivlade. Fy så jag tvivlade. Jag fick en tillsägelse från Micks att jag måste ge mig. För om det varit som förr, hade jag aldrig tvekat. Men något är fel och jag är inte mig själv. Men jag ska sluta tveka, för jag vet att om jag förlorar detta kommer jag ångra mig.
Mycket sitter i rädsla. Jag är helt enkelt rädd. Jävligt rädd. Cirkusen fortsätter..
Nu ska jag sitta här tills mamma ska in till stan och klippa sig. Tills dess ska jag sitta, bara sitta.
Hörs!
du är inte ensam känner mig också hur depp som helst, har inte ens en anledning. det är årstiden!
det är verkligen depp nu
allt är depp
jag har ingen ork alls
jag slarvar och håller på....
FUCK FUCK FUCK ALLT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag vet exakt hur det är. Och det behöver inte handla om att du ej tar hand om dig själv, vilket jag är nästan säker på att du gör. Jag tar hand om mig själv också, men ändå känner jag känslan av "ingen ork".. eller att man inte orkar göra samma saker som man orkade förut. Det som man tyckte var verkligen roligt har helt plötsligt blivit en av det tråkigaste sakerna. Men vet du vad? Jag tror att du är utbränd. Precis som jag. Och det första jag tänkte på då jag hörde det var "ööh va? blir inte dom där gamla människorna det? som kämpan för hårt i sitt liv? och på så sätt blivit utbränd? jag har inte kämpat såå hårt? osvsv" Men det behöver ju inte vara så. Man kan bli utbränd på många olika sätt. Jag blev bl.a utbränd för att jag tar jämt och ständigt åt mig av vad alla säger till mig. Jag måste leva upp till en speciellt "ideal". Jag tänker jämt och ständigt vad folk tycker och tänker om mig. Kärleken har inte alls gått bra och det har fått mig till att nästan inte lita på någon alls osvosv. Och jag tror det ligger någonting i det.. om dig.. Att du tänker för mycket på vad alla andra ska tänka? Och att du inte vågar släppa det förflutna? eller jag vet inte.. Fick bara en tanke :) /A <3
Förresten.. så finns jag verkligen här om du vill prata. Och det tror jag att du vet. Känner igen mig i dig just nu. Saknar dig sötnos <3
