Varför blir vi misstänksamma när allting är perfekt? Om ett förhållande inte har ett problem är det ändå något fel - Det är för perfekt för oss. Men när problemen kommer ger vi efter eller ger upp helt. Måste saker vara komplicerade för att vi ska stadga oss? Måste vi finna brister i de personer vi träffar innan vi kan lita på att det inte försegår något skumt i hans bakgrund? Det finns ingen perfekt men kan vi inte njuta tillsdess problemen kommer sen se vart vägen bär därefter?
Kärlek ska aldrig gå lätt, det är något man lär sig i unga dar. Men måste det alltid finnas ett hinder innan vi kan fortsätta mot "leva-lyckliga-i-alla-våra-dar"-senariumet?
Eller är det bara jag som känner såhär? Är det bara jag som måste finna ett hinder innan jag kan fortsätta mot det perfekta? Jag har aldrig gjort detta förr.. Aldrig velat se bristerna hos killar. Men ser vi dem inte i början, blir vi sårade i slutet. Eller?
Jag har funderat över just det. Är en kille utan brister något  man vill eller kommer kunna lita på? Det finns ingen perfekt person även om vi önskat så. Jag har funnit de "perfekta" killarna så många gånger och jag har aldrig velat se deras brister. Men alltid när jag suddat ut de små skavankerna som försekommit så märker jag att i helhet har de varit allt annat än perfekta! Antingen är de oärliga eller otrogna.

En liten skavank kanske kan leda till det perfekta? Vad vet jag, jag är bara 17.. Min tid kommer den också.



Hon vet vad jag känner när jag inte själv kan beskriva känslan.
Hon är min andra halva.