Jag säger som förra inlägget:
Säger jag att jag inte bryr mig
då ljuger jag..

För jag bryr mig. Alldeles för mycket. Det är svårt nu, väldigt svårt. Jag orkar inte ens svära i mina meningar. Så känsloladdad är jag just nu. Jag är inte krossad, jag är mer berörd. Berörd av något obehagligt som aldrig fallit i min väg förr. Jag har alltid lyckats få napp, oftast utan ansträngning. Nu är allt komplicerat. Allting har sina delar, förr var det helheten på en gång. Den falska helheten man tror sig känna så väl.
Jag kan säga att jag känner det. Jag är det. Jag vet det.
Jag är medveten om mina sanna känslor. Och medveten om vad det kan kosta mig i slutändan. Jag öppnade min dörr för snabbt och nu står jag här. Hemlös? Känslomässigt hemlös iallafall.
Jag kan inte säga att jag inte är rädd, för allvarligt talat är jag livrädd. Jag brukar aldrig vara rädd för kärlek eller känslor överhuvudtaget. Men den senaste tiden har de spelat mig spratt, hemska fruktansvärda spratt! Jag vet inte om det är mig felet sitter i eller om jag funnit "rätt" sort? Såna som tänker efter och är säker. Som inte kastar sig in i saker utan vetskap om vad de ger sig in på. Såna människor som kan kalla sig själva - kär.
Jag är vettskrämd över vad som kan hända! Jag vill inte men jag kan ju inte heller förhindra. Jag kan egentligen bara stå och kolla på. Stå med dörren öppen och vänta på framsteg. Eller ska jag stänga den?
Jag vet inte!
Jag vet inte vart jag ska stå nu. Vart jag ska he mig. Jag vet inte om jag är kär. Jag tror inte det. Men jag känner något annorlunda. Något speciellt. Något såhär pirrande härligt, varje gång. Om jag vågar lita på den lilla känslan som gnyr vet jag inte ännu.
Jag har inte kalla fötter, allt annat än det.
Men orkar jag hålla ut? I don't know.
Svåraste senariumet jag någonsin varit med om.
Jag som brukar vara den obrydde. När hände detta? Vart är Emma?
Gosh.

Jag ville ha en blomma
Men fick en hel bukett
...