Jag känner den person som jag skrev om när det gällde omogenheten i ung ålder. Och denna person mår inte sämre än någon annan. Jag har själv varit i botten och känt att allting vart hopplöst. Men jag fann ingen anledning att gömma mig bakom en identitet av falskhet och meninglöshet? Man kan faktiskt kämpa sig uppåt många gånger, men orkar inte anstränga sig. Visst baseras många ungdomars sådanna beteende på något värre än bara "jag-vill-vara-cool"- trycket, det är jag också medveten om.
Men ibland finns det ingen anledning att gömma sig bakom namnet fjortis bara för att känna sig märkt som någon. Man blir inte mer tack vare uppmärksamhet. Även om det kan kännas som så många gånger.
Jag baserade min berättelse på en person jag mycket väl känner och anser genomgått en helkonstig förändring bara nu de senaste åren. Och där handlar det inte om olyckligt liv eller hemska upplevelser. Där handlar det helt enkelt om bekräftelse att vara någon, att synas och höras, att finnas och upptäckas. Så mycket riktigt har du som skrev kommentaren helt rätt, många gånger är det baserat på mer än bara grupptryck.

Jag drog alla över en kam och ber om ursäkt. Jag kan egentligen bara skriva om mina tankar om den person jag faktiskt känner. Resten av stans ungdomar som röker på och super skallen av sig kan jag inte skriva om, för jag vet inte bakgrunden. Förlåt.