Att se, känna, röra, vara, finnas, höra, njuta. Att leva.
Med dig lever jag. Så som jag aldrig gjort förut.
Annat perspektiv och en annan syn.
Allting har blivit så mycket klarare.

Jag är som en fågel. Som min mamma beskriver mig. Jag är hård, men skör på insidan. Jag är fri och självständig. Jag är en fågel. A bird prepering to fly away. On their own.

Hörrenini. Jag har funderat. Och kommit fram till jävligt mycket den senaste tiden när man är runt vissa sorters människor. Avundsjuka, svartsjuka, mesiga, rädda, dömande, kränkande, ledsna, ensamma, uppgivna, illa bemötta, lyckliga, förändrade, vilsna. Alla sorters människor. Där ser jag saker som jag aldrig tänkt på innan. Hur en stund av ro kan leda till ett utbrott av ren svartsjuka. Hur ett samtal kan bidra till misstankar utan dess like. Hur saker sägs som låter korkat innan det knappt sagts. Hur människor kan spela ett sådant genomskådligt spel för att nå alla hemligheter de sucktar efter. Nyfiken i en strut säger jag. Förbannat.
Sen har vi: Kärlek hörrenini, kärlek. Saker flyger i luften och varje dag får man höra något man skrattar inombords åt. Herregud.

Jag är glad att jag lärt mig av det som fått mig på fall förr. Att deala med mina känslor. Att ta tag i saker och inse att det aldrig är jag som går miste om något. Det är min partner. Jag är värd bättre om jag inte uppskattas som jag är.
Jag tror jag funnit det jag letat efter. En människa som jag kan lära av, en människa som uppskattar och som visar känslor. Någon som mig. Galen, obrydd, ärlig, tänkande.
Jag vill satsa. Låt månaderna gå fort och låt mig gå ut gymnasiet. Jag ska bort och leva.

Jag vet ingenting. Jag är ovetande om framtiden.
Men jag är redo att satsa. Det känns bara så rätt!
Jag njuter av stunden. Sen ser vi vart detta leder.
Jag är lycklig.

Är ni?