Jag blir stortokig! Jag blir rent ut sagt galen. Varför minns jag inte?! Varför vågar jag inte fråga igen? Fybubblans ballonger vad arg jag är.
Saken är den att jag hörde något häromnatten, som kunde förändrat min tillvaro, mina känslor, mitt sätt att känna, min rädsla, ja allt. Men när jag inte minns ett jota! Sen är saken den också att jag är en fegis och vågar inte fråga igen. Jag får bara höra från människor att "Det är väl bara att fråga?". Men det är det inte. Inte nu. Varje upprepande fråga ger mig en klump i magen. För jag vill inte stressa. Men det hade varit så mycket skönare att veta vad jag har just nu. Bara veta liksom..

Fast. Jag är nöjd med det jag har nu. Något är det ju liksom. Något.
Och något är ju alltid något. Mer än inget. And that's good, ye?

Sömnig Emma och viktiga moment är ingen bra match.

Am I that brave to send a message, hm.
Kalla mig fegis.