Jag kan inte säga annat än att jag är otroligt ledsen nu. Mitt hjärta värker!
En uppkommande känsla av att de jag tidigare idag stoppat i mig, är påväg upp.
Jag lär ju andra. Jag säger ju åt andra. Men varför i helvete kan jag inte lyssna på mig själv när jag verkligen måste?
Jag visste redan från första natten i andra delen att det inte skulle gå. Det var inte menat.
Istället känner jag mig utnyttjad. Utnyttjad av mig själv. Jag visste ju.

Morgondagen kan stanna på andra sidan dörren. Natten behöver inte komma.
Jag tror inte att jag någonsin känt en sån äkthets känsla. Även om brister fanns var allting så annorlunda.
It's hurtful. Men jag orkar inte mer av det "goda".
Jag skulle satt stopp för längesen. Men känslor tar övertaget om en när man tror på något alldeles för mycket.


Nu ska vi inte grubbla mer. Ska ut med hundarna och mina kära Mp3.
På fredag kommer Micks, sen väntar Skånetripen sen Sundsvallsrerun!


Jag bara hatar sånahär situationer.
But everythings was worth it...