pappa. min kära älskade pappa! han fick mig att minnas. jag har också dumpat. mitt första, 10 månader långa (seriösa) förhållande. jag dumpade honom. hans tårfyllda ögon, svaga läten och böner över att få en andra chans. han gick ut genom min dörr gråtandes, jag minns det som igår. jag kände mig som en skurk, jag hade tagit en persons hjärta och kastat det rakt in i väggen, blod överallt, hans hjärta hade gått sönder mitt framför ögonen på mig.. jag trodde han förstod och att min första dumpning ändå gått väga.
men det visade sig vara helt fel av mig. för när jag minst anar det kommer han in igen, lika ledsen, men med ett smärre leende på läpparna. i hans hand har en en låda chocklad och en bukett röda rosor i den andra. jag kunde inte se honom såhär undergiven.. jag kände mig hemsk. men inget kunde ändra mitt beslut.
jag som trodde att jag aldrig varit skurken som krossat hjärtan. men det hade jag visst..

och jag förstår varför folk kan uppfatta en dumpning som hemsk, men tänk efter?
kan en människa styra sina känslor för en annan persons skull? - nej
vi måste, även om det är svårt ibland och i vissa fall, nästan omöjligt, se till de ljusa i det vi haft med den personen. jag känner dock en smärre ilska över mina ex och mina gamla förhållanden för det har sagts för mycket som inte var sant och jag har gått med falska förhoppningar alldeles för mycket! killarna var guld värda men deras handlingar och deras personligheter i "pojkväns"- rollen var det värsta jag varit med om.
liksom, dumpningar är en drastisk sak som människor måste göra för att själva finna den rätta. för man kan aldrig vara säker i den här åldern att man funnit den rätta.
det jag menar är att vi kan inte styra en människas känslor åt motsatt håll än vad den personen känner.
även om vi är kär i den personen i fråga är det väl ändå inte bekvämt att vara tillsammans med den personen om han/hon inte är kär tillbaka? hur svårt det än kan vara.
vi måste släppa taget om det vi i dax läget kallar kärlek, jag föredrar att inte kalla det något alls. för i mitt huvud existerar inte ordet kärlek på samma sätt som i många andras.
tillbaka till mig och min kärlekssyn.. suck
jag ser kärlek som att vara kär i någon = tycka om någon. många människor som definerar sig själva som kära i dax läget beskriver det ungefär såhär : jag kan inte leva utan honom/henne, han/hon är mitt allt, jag kommer aldrig älska någon som jag älskar han/hon, han/hon är mitt liv, jag älskar dig.
det där är stora ord utan innebörd! varför i helvete måste ni (vi) ljuga varandra upp i ansiktet? sure att känslan av kärlek är just den känslan som orden beskriver. men hur kommer det sig då att vi till nästkommande pojk- eller flickvän säger samma sak? det betyder att orden du ifråga sa till exet, inte hade så stor innebörd ändå? du sa det för att du var kär. JA
sluta säg sånt där. man blir bara sårad när det visar sig att dagen efter en kille/tjej sagt att du är personen som han/hon vill dela sitt liv med, så ligger han/hon i en säng och knullar en annan som han/hon definerar som "den rätta" IGEN!
kan man inte, egentligen, sluta säga ord som vi inte ens vet innebörden av? jag har sagt alltför mycket i mina dar. två av mina ex pojkvänner har fått orden "du är den rätta och jag kan inte leva utan dig". tre av dem "jag älskar dig". jag älskar dig jag älskar dig, varför?! ni kanske inte brydde er om vad orden menades och folk som just nu läser min blogg kanske inte bryr sig om ex som sagt jag älskar dig. men JAG GÖR!
jag tänker utelämna mig själv nu och en känsla jag fick en gång. sms.. ett förhållande som jag hade, jag ville inte rusa fram, jag kände att orden jag älskar dig inte fanns i min värld och jag tänkte att för första gången ska jag inte låta ord få beskriva mina känslor. men då kom en natt, ett sms hade skickats. jag vaknade på morgonen och såg det "jag älskar iaf dig gumman."
för första gången kände jag att det fanns något bakom de där bokstäverna. att det inte bara var ord. när känslan var där och jag såg smset, bubblade det i hela mig. för första jävla gången.. synd att det visade sig bara vara ynka bokstäver utan innebörd...
jag hatar starka kärleks ord.
jag skulle krossa varje ord om jag kunnat eller försökt få människor att inte använda orden i såååå felaktiga sammanhang.
fråga era föräldrar, dem vet vad kärlek är, och de vet innebörden av orden. jag älskar dig, är något de sagt till varandra inför gud. de har givit sina löften och lovat varandra evig kärlek och tillit.
vi därimot, vi säger det dagligen, till vem fan som helst...

dumpning, kärlek, utelämning av mig själv, hat mot kärleks ord = dagens blogg
detta blev ett sjuhelsike lång blogg och jag förstår att den är/var jobbig att läsa
förlåt mig.

jag är bara kärlekens största fiende idag.
imorgon är det nog bättre.
puss



vägskälets slut skiljer oss åt
närmare än vindens sus kommer vi inte
vi är ensamma krigare
ensamma, bokstavligt *