du får mig att vilja sjunka under jorden. som om jag inte var värd att finnas? dina kalla blickar får mig att darra och när du ser mig rakt i ögonen känner jag en smärre förtvivlan. är det jag som gjort fel? - nej. jag har inte gjort fel.
man samtidigt får jag en iskall känsla av att jag faktiskt gjort det.

jag vill kunna säga åt mig själv att sluta men samtidigt är det lite av en omöjlighet känns det som. lite av ett dubbel moraliskt tänkande kring saker som kanske i stora drag är fel redan från början.
den personliga känslan jag får av relationen nu är tragiskt skrämmande. den sticker i hela mig varje gång jag måste möta den offentligt. ofta ensam, ofta oförberedd. det slutar alltid i en tragedi. en tragedi som inte slutat uppspelas inför mig ännu. jag är för stolt för att visa. jag är för stolt för att visa mig besegrad

---

jag är arg på ingenting nu!
jag vill skrika
fast allra helst
hade jag velat klippa bort ditt existerande från jorden yta





jag skulle behöva en mikaela dos



baby
ingen är som du

en människa kan vara snäll
en annan en helt fantastisk lyssnare
en tredje kan vara världens bästa party kompis
en fjärde kan vara den man gråter med
en fjärde kan man kalla bästa vän
resten av drösen kan vara underbara på alla sätt och vis

men det finns inte en levande männsiska på jorden
som har alla egenskaper inmald i en och samma kropp
ingen
förutom du

min älskade ängel