Jag är inte samma människa utanpå och innanför. Men vem är egentligen det? Vem har inte en sida hos sig själv som man inte visar offentligt? Jag har iallafall en.

Jag är glad fast samtidigt ledsen. Som en tvådimosinell känsla som tär på min kropp i detta nu. En känsla av välbehag och ångest. Något som jag känt en längre tid nu men som verkligen börjat utvecklas. Negativt eller posetivt vet jag inte. Jag känner ingenting speciellt. Jag har fryst fast i ett stadie i mitt liv där känslosvall tar över och inga fasta känslor längre har kontroll. Emotinellt jobbigt. Hur man ska förklara med yttligare ord vet jag inte. Detta är något som är svårt att uttrycka i ord. Tvådimosinella känslor, känslosvall och allmän osäkerhet. Plågsamt men intressant. Som en ny värld med nya möjligheter. Fast problemet är om jag vågar sätta min fot på denna nya världsyta. Det är ytterst frestande men samtidigt väldigt skrämmande. Total drama.

Jag ska bli poet.