Jag älskade alla kommentarer som ni folket skrev kring mitt problem. Men en person skrev att jag kanske skulle ändra på hur jag är. Liksom ändra på min högljudda sida. Men det är precis där problemet sitter. Jag är en sådan person. Jag har e decibell nivå på 1000000000 och det vet jag om. Och min personlighet har alltid varit så och jag får dagligen tillsägningar av min mor för min talvolym. Det jag försökerr få fram är att jag inte kan ändra på det. För det är precis som mitt skratt, vilket också många stör sig på. Men jag måste få skratta? Jag skrattar högt, som en häxa och väldigt fult. Men det är mitt skratt. Den högljudda sidan är något som är jag, min personlighet liksom. Det går inte att ändra på. Som om man kanske har en pipig röst som kille, många kanske irriterar sig det eller kanske mobbar person för det. Men det är ju något personen har i sig, något som faller sig in i personens natur och sätt att vara. Vi måste lära oss att acceptera.. 

Ibland är något så personligt som skratt, talvolym, ja, något folk runt omkring får vänja sig med. I mitt fall och med mina vänner, ni måste vänja er. Jag tar inte era tillsägningar på ett dåligt sätt. För det är det enda sättet ni kan dämpa mig och enda sättet för mig att veta när det för er är för mycket. Annars får ni helt enkelt stå ut. Det är mycket upp till er att våga. För det sitter i mig, i roten av mig, jag kan tyvärr inte ändra på det. Så stå på er och säg till, jag behöver det och era öron behöver det också många gånger!

Jag ber om ursäkt för att jag tog problemet genom bloggen. Men jag har så många gånger sagt åt människor att säga åt mig för annars kommer problemet kvarstå. Men när jag ändå fick höra saker av folk och på omvägar blev jag såklart sårad. För det är ingen människa som vill höra skit snack när man bett folk att säga till när det räcker. Jag behöver inte ett "Håll käften kärring" eller skit snack för att vara tyst. Jag behöver ett vänligare: Tyst Emma.
Jag kände bara att jag var tvungen att skriva här på bloggen för att alla skulle se och förstå. Det är jobbigt att vara medveten om sin personlighet och samtidigt veta om att bara pågrund av hur man är, är man en daglig plåga. Jag hoppas alla i Mp1 förstår. Jag ber er bara om att säga till. Problemen tas tråkigt nog upp i bloggen men det var denna gång, för att jag sagt det så många gånger förr, men inget hände. Nu vet ni.

Jag älskar min klass, oftast.