Jag har ingenting att skriva om längre. Mitt huvud blir tomt när jag måste skriva. Jag tar en paus från kärleks skrivandet och ägnar mig istället åt att skriva lite för mig själv så kanske de kreativa skrivandet återkommer igen!
vänta och se.

---

Varför ska hjärnan tänka i så äventyrliga tankebanor när resten av kroppen, sinnerna och hjärtat är i en helt annan tanke dimension?
Just nu sitter jag kvar på skolan med tankebanorna lika utspridda som världens stjärnor på himlen. Mina sinnen är spända på diverse saker som min hjärna och mitt hjärta 
inte följer med till fullo.
Mina sinnen är överallt men samtidigt ingenstans. Hörseln, synen, smaken, ingenting är fokuserat på samma sak. Inte ens i närheten.
Hörseln är fokuserad på allt knappande på alla datasalens tangentbord samtidigt på Mp1s diskussion om "då tid" och "nu tid" inom någonting, synen är helt och hållet fokuserad på dataskärmen som gör mina ögon fyrkantiga i längden, känns det som, smaken är fortfarande inställd på mindre goda saker, nämligen skolunchen som åts för några timmar sedan, usch!
Allting gör mig helt och hållet tokig! Allt babbel från hon och allt knappande från han. Jag går i taket snart om inte det slutar. Hoppas lektionen snart tar slut så att datasalen blir tom och tystnaden äntligen får börja stimulera mina sinnen.

Alla sinnen i balans
Kroppen får känna ro
Tystnaden tar över
Tänk om det vore så
Just här...
Just nu...

Sen gör all väntan mig tokig. Väntan hit och väntan dit, och ännu lite väntan. Å ena sidan orkar jag inte vänta mer eftersom det inte är jag, men å andra sidan vill jag, för någongång måste man förändras. All denna väntan alltså..

Vilket poetiskt inlägg detta blev. Mitt sätt att skriva. Jag älskar det.