Jag är emotinellt krossad intill hjärtroten. Jag fattar vinken. Jag är inte dum.
Varje sekund som går nu strömmar hundratals olika tankar genom mig och lika många känslor. Jag och kärlek är ingen bra match, uppenbarligen. Men jag har lärt mig genom mina misstag vad som är rätt och fel. Jag vet vart jag ska tänka: Go for it. Jag vet även när jag ska tänka: Nej.
Jag är 17 men jag är inte dum. Är det någon med problematiskt kärlekliv är det jag. Det posetiva är att man lär sig. Man lär sig se igenom falska människor. Jag har iallafall lärt mig.

Jag vill sopla tillbaka tiden minst 4 år! Jag vill inte uppleva de som människor kallar kärlek. För när man upplevt den en gång vill man alltid ha den. Jag har blivit kär i den - kär i kärleken.
Jag är ingen singel tjej men jag har otur i kärlek. Ska man flytta till New York City och försöka hitta kärleken där? Så som tjejerna i sex and the city. Jag flyttar, häng på!


Jag är jävligt bra utan kärlek också
Men vem saknar den inte?
Det blir ensamt emellanåt.
Det kan ingen förneka.




Neeeeeew Yoooork Cityyyyyy här kommer jag! Bring the men!