Så vill man ha det, inte sant? Jag har försökt reda ut problem med denne person så länge jag kan minnas. Jag har försökt bygga en bro och en stadig grund. Jag har lyckats men såfort jag är ärlig bryter personen kontakten med mig och hatar mig för en stund. Sedan är allt bra, eller så är inget bra. Men då frågar jag mig själv - Varför hata mig när jag talar sanning?
En person som går runt och säger sig ska hamna i fängelse och säger sig gå på alla världens droger och flyttar överallt. Ingenting är sant, allting är en lögn. Skickar googlebilder på saker han säger sig köpt och som "står hemma hos honom" nu. Det enda rätta jag kunde göra var att säga till honom att han borde ta itu med sina problem och söka "hjälp", iallafall få ett hum om sitt problem. Jag sa inget dumt, bara sanningen. Dessutom dricker denne person var och varannan dag och gnäller när hans mamma blir förbannad på honom. Han är 17. Jag förstår henne. Men jag hjälper även honom. För jag bryr mig, även om jag inte borde. Han förändrade mitt liv, både negativt och posetivt.
Därför förstår jag inte hur en person som behöver hjälp utesluter de person som bryr sig och istället tar personer som "säger det man vill höra" som han uttryckte det.
Vem vill ha en människa som säger allt som man vill höra? Jag vill inte höra posetiva saker som saker jag vet är lögner. Jag tar hellre sanningen om den så ska såra. Hellre att jag förändras och älskas än att jag går runt och tror att jag älskas när jag egentligen hatas.
Jag ser inget posetivt i att ha människor runt omkring mig som aldrig kritiserar mig.
Vem gör egentligen det?

Av misstag lär vi.
Det är ett lärosätt alla borde ta itu med.