Det finns ingen, jag upprepar ingen, som min mamma.
Du tänker som en tonåring och förstår så pass bra att man vågar prata med dig.
Det är inte många som har sån relation som du och jag.

Senaste i lördagsnatt, väckte jag mamma, hon kom upp, vi pratade i över en timme (om vad är oväsentligt)
Hon var den andra personen jag pratade med (micks först, alltid)
Hon lyssnade och fick mig att för en gångs skull tänka realistiskt.
Denna gång var det nog det bästa. Än fast det inte känns som så nu..

Men jag kan inte annat än säga att  jag älskar min mamma.
I stunder då kärleken sviker är det skönt att höra: Jag kommer iallafall alltid älska dig.


Jag måste ha världens bästa familj.