Det finns ett stadie alla människor når i en viss ålder. Det är stadiet där vi lär oss att förändra saker. Där vi lär oss vad som är viktigt och vad vi måste prioitera. Det kallas - Att bli vuxen?
Jag känner mig inte vuxen men jag känner mig mognare. Jag känner mig inte som sjutton. Jag är smartare i mitt huvud än de människor runt omkring mig, i samma ålder (vissa, långt ifrån alla)
Jag har tänkande som båda könen. Jag är inte speciellt flickig men inte heller speciellt pojkig. Jag ser en fördel hos båda könen. Killar är inte mer svin än tjejer. Men som tjej i situationer där man blir sviken av en kille blir det såklart automatiskt att man ser dem som skit ett bra tag därefter. Men tjejer är inte änglar heller. Det måste vi tänka ibland. Vi är lika sviniga som vi förklarar killar till att vara. Ingen är perfekt som sagt. Människor gör misstag och det måste vi ta och börja inse.
Det är bara en egenskap jag anser att jag har som gör mig till en mognare person. Jag ser från de båda perskektiven.
Jag är inte mognare som människa egentligen. Bara i mitt tänkade för visso. För jag menar, jag är fruktansvärt barnslig. Jag är högljudd, sprallig, larvig, blond (i sättet, ibland) och allmänt omogen.
Vad mogen är går väl att diskuteras. Min egenskap är som sagt att inte bara ta ett parti när det gäller tänkande. Vi måste se från vårt eget tänkande och sedan jämföra med de motsatta könet. Är vi så olika egentligen? - Jag tycker inte det.
De flesta killar tänker som oss.
Vi tänker som de flesta killar.
Fast ur olika perspektiv.



It's a boy-girl thing

Jag finner inget hopp
Ärligt så vill jag inte minnas nått